Det kan vara alldeles himmelskt.

Att finnas till för någon annan. Ett tag. Eller för alltid. Men ge då heller inte upp dig själv. Jag har så storslagna drömmar. För mig själv. Haft det så väldigt länge. För det är så många som behöver uppfyllas. Det kommer att ta tid. Jag hoppas jag tagit mig tillräckligt av det. Tid alltså. Vill inte börja för sent. Men att börja nu får vara tillräckligt för att räcka.

Har flyttat in i min människas röda hus i Järvsö några dagar.

För att få utrymme att tänka. För mig själv och tillsammans med mina människor. Att ge mig tid att få ordning kring mina vill. Kramats med min dotter. Plockat fram minnen med en gammal vän på andra sidan älven. Några väldigt fina möten med nya människor har uppstått. Jag har blivit matad som en fågelunge av hon jag checkat in hos. Just idag har sistnämnda givit mig ordern att inte lämna huset. Bara gå ut i trädgården på sin höjd. Sova ikapp. Tänka ikapp. Andas. Djupt, länge och innerligt.

De där stegen som jag vet att man måste ta.

De där sista stegen jag måste ta för att avsluta, men också de där första stapplande stegen mot något nytt. Att finna ut i vilken riktning de ska tas och hur långa de ska vara. Hur mycket ska jag själv styra dem och hur mycket ska man låta dessa steg få styra sig själva och hur mycket ska jag bara låtas mig följa med.

Skapa min egen frihet. Behöver den här veckan och mycket kaffe för att börja skapa dessa.

Som jag längtar. Till så mycket. Från så mycket. Mot så mycket.

Karmisar Becca