Här i Dalarna finner vi historiskt många av dem.

Verkande här eller anknytning hit. Oavsett så är de alla fascinerande på så många vis. Emma Zorn, Karin Larsson, Selma Lagerlöf, Ottilia Adelborg och så min personliga favorit Hilda Pennington-Mellor Munthe.

Född i Frankrike 1876 av en mamma från Vermont i USA och en far med en historia från England och handelsflottan. Hon hade ett stort umgänge bland Europas kungligheter och aristokrati. Hon träffar den svenske författaren och läkaren Axel Munthe. Han 19 år äldre än hon och kanske inte känd för att vara sina kvinnor trogen. Men gifte sig med honom gjorde hon trots hennes föräldrars avrådan. För att hon ville och valde själv.

Om hon blev lycklig med Axel?

Nej, inte direkt. Det är vad jag gissar. Men hon fick två söner med honom. Så någon mening fanns det ju ändå. Hon fann också en plats vid Siljan i Leksand under sin bröllopsresa där hennes sommarstuga Stengården uppfördes 1911. En plats som idag kallas för Hildasholm. Min absoluta favorit bland Dalarnas öppna gamla gårdar man kan få en visning av. Trädgårdsmiljöerna skapade från Arts & Craft-rörelsen mestadels är i det närmaste magiska och så väl också inspirerade av de italienska, franska och engelska trädgårdarna Hilda växte upp kring.

Jag har en helg bakom mig som kommer gå till historien vad det gäller tvära kast. Vill av hänsyn till en del inblandade inte skriva ut alla detaljer här, men låt oss i någorlunda milda ordalag säga att känslorna har flödat högt, lågt, kors, tvärs och mycket. Möten, begravningar, bröllop och mot slutet av helgen ett beslut om att behöva avliva vårt lilla svarta franska får. Att inte kunna vara hemma fast man kanske egentligen borde. Att handskas med känslor runt vem man egentligen lägger det här pusslet för. Vid eftertanke så har jag denna helg inte sett till mig själv någonstans. Om det var värt det? En del av det. Annat inte.

Så igår eftermiddag när min bil passerade Leksand, så svängde den nästan per automatik höger in mot Hildasholm. Jag beställde en soppa till lunch att förtära nedanför de klippta granarna och klockan 14 fick jag och minstingen en alldeles egen guidning hemma hos Hilda. Det var bara vi som köpt biljetter till den visningen. Som om något bara hade motat bort alla andra turister en söndag i augusti, så att jag fick ha Hilda alldeles för mig själv för en stund.

Som jag njöt!

Så nu när alla plåster för min sida är avdragna…

så borde väl ändå den där friden och fröjden jag eftersträvar med allting runt mig nu snart inträda till fullo? Jag sa till min bror, till min Axel, vid Domkyrkan i Härnösand i fredags att från och med nu har vi dödsstopp i vår familj för en lång tid framöver. Dagens efter försvann Jacques. Så jag säger ingenting istället. Säkrare? Kanske.

En halvtimma bort från mig befinner sig nu min människa i sin skåpbil.

En av de där starka kvinnorna som kretsar omkring mig och i mitt liv. Hon ska hämta upp mig här i Hovis, för en något mindre Husfrusemester än vad vi kanske brukar ha inplanerat. Det handlar om tåg. Såklart. Poäng som måste användas för att behålla sin status hos SJ. Viktigt. Vi ska tanka energi ett par dygn tillsammans. Lite söder ut. Utomlands.

Detta är bara för mig.

Tack Hilda för att du inspirerar mig till att skapa det jag vill och tack underbara Jennifer för att du finns i mitt liv.

Karmisar Becca