Om lite mer än en vecka ska jag ta emot mina första gäster hemma i Vetulonia.

Ser enormt mycket fram emot detta. Att få visa en fin liten genuin grupp mitt Vetulonia med omnejd. Jag tror jag fått en optimalt bokad liten sammansättning människor som aldrig mött varandra tidigare. Så fint att se i våra gemensamma WhatsApp-konversationer att de hittar gemensamma resesätt, någon extra natt i samband med mina dagar i Rom, diskuterar transfer upp till Toscana och hittar nya vägar. Tillsammans. Jag älskar att få vara en del av dessa nya fina möten och förhoppningsvis vänskapsband.

Solrosorna i Toscana har nog blommat över för länge sedan. Girasole på italienska. Kommer från att de vänder sig mot solen. Men här hemma är många av de solrosfält som finns som allra finast just nu. I Grängshammar har Britta och Albin sått ett gigantiskt fält till förmån för Vincents klass insamling av pengar till deras skolresa framåt vårkanten. Självplock och Swish. De är stora, ståtliga och så härligt gula just nu.

Jag och mamma var där och plockade på oss en hel massa av dessa härligheter i helgen. Nu står de här nere i Fröjden och lyser upp hela nedervåningen.

Solrosfältet hittar ni snett över vägen från den engelska parken i Grängshammar. Så passerar ni förbi finns det ljuvligheter på båda sidor vägen. Vem kan motstå en engelsk park och ett solrosfält på samma gång liksom. På söndag kommer barnen sälja dessa skönheter på Sahlins Struts vid Tunabygdens Höstmarknad. Solrosorna alltså. Engelska parker är svårare att sälja på höstmarknader…

Vid det laget befinner jag mig 250 mil söder ut. Jag ska åka ner och prata med mitt stenhus alldeles själv några dagar först. Fundera ut tillsammans var vi har varandra. Hur vi framledes ska fortsätta vår väg tillsammans. Vi har en del att reda ut och några personliga beslut att fatta när jag kommer ner. Huset och jag.

Så medans jag pratar med toscanska stenhus så får ni mer än gärna botanisera bland ‘i girasole’ i Grängshammar eller hos strutsarna hos Sahlins.

Karmisar Becca