En andra försiktig reflektion över en skilsmässa.

Frågan är utmanande, men intressant. Är det möjligt. Att lämna ett äktenskap utan att splittra familjen. Om alla pusselbitar (inklusive nya kärlekar, för det är just där de flesta påstår att det havererar) tillslut passar in och man kan driva familjen vidare fast på ett nytt sätt?

Jag är precis hemkommen från min första egna kommersiellt arrangerade resa till mitt Vetulonia. En fantastisk resa på väldigt många plan. Där syftet var att visa en liten grupp mitt Toscana, men där resultatet blev så mycket mer. När fem starka, egensinniga, kloka och roliga kvinnor, som inte känner varandra sedan tidigare, lägger ribban högt på samtalen från sekund ett. Jag är så tacksam för dessa kvinnors personer och reflektioner. För att de gav mig förtroendet till denna resa och för att dessa dagar har gett mig många nya perspektiv att se på saker. Både vad det gäller framtida resor och runt omkring relationer och ett friare liv. Tack finaste ni!

Så åter till detta inläggets kärna. Familj och skilsmässa.
Jag skrev ett inlägg i början av sommaren kring när känslorna för varandra i ett förhållande frusit till sten. De känns omöjliga att få tillbaka, så där som det en gång var. Man vill något annat med den egna delen av livet.

Den delen som vet att om man skalar av allt materiellt, allt man har runtomkring sitt liv som inte har med kärleken till personen man lever med att göra, men som är familjelivet. Det som funkar, men som inte har med känslorna till den andra föräldern att göra. Om man skalar bort det och då inser att den personen inte glittrar i den andras ögon längre. Inte alls faktiskt. Kan man då lämna äktenskapet utan att för den saken skull splittra familjen? Om familjen fungerar, men inte äktenskapet…

Jag har inget svar på det. Men jag kan inte låta bli att utmanas av att se om det skulle gå att finna en lösning. Det finaste man ändå kanske kan göra i det läget är väl ändå att låta varandra gå? Men måste allt försvinna?

Vad jag vet är att relationen när man har gemensamma barn inte tar slut. Den förändras bara. Till något annorlunda. Barnen, bakgrunden och resan man gjort ihop och byggt finns kvar. Hur en fortsatt relation utifrån det ska se ut bestämmer man själv.

Så istället för att välja att bli arg och bitter, så kanske man kan välja en annan väg?

Naturligtvis är detta mina högst personliga tankar kring min egen drivkraft just nu, runt mina alldeles egna erfarenheter. Inget fördömande, inget uppmanande, inget vägledande. Definitivt helt utan vetenskaplig grund. Men ändå något att försiktigt och ödmjukt snurra lite åsikter runt.

Kanske jag återkommer om ytterligare ett kvartal kring en tredje försiktig reflektion kring en skilsmässa.

En trevlig helg till alla!
Karmisar Becca