Först så trampar du bara på. För att du måste. Ett tag.

Så hittar du efter en tid någon form av riktning i det där trampandet. När alla sagt sitt. Somliga har försökt styra dig dit de vill ha dig. Andra hjärtligt hjälpt dig att staka ut en början på en ny väg. Du är van vid det och det känns tryggt. Så till en början känns det gamla mest korrekt. Snart börjar det kännas konstigt, kanske rent av fel att det kändes tryggt. För det var inte alls tryggt. Märker du nu, när du själv tagit dig dit du vill. Så kommer sakta den där riktiga du tillbaka. Riktningarna börjar visa sig, som av sig självt.

Vart tog du vägen? När lät du dig försvinna?

När nu det där grå stenhjärtat, som legat inom dig så länge, igen är så där pumpande rött. När hela du är dig själv igen. Du som alltid funnits där, men under så lång tid tillåtit det försvinna iväg för något du trodde du behövde göra för att livet skulle gå ihop. Att på den vägen tappa bort dig själv för något som inte alls är du. När du får hela bilden och hela perspektivet. När du ser var du började och vad som fick dig att göra de valen då och nu när du ser var det tog vägen, så förstår du allt så väl, så klart, så självklart.

När du når dit. Till den insikten. Då händer något. Du öppnar upp dig för det nya och allting runt om dig fullkomligen exploderar. Insikterna, möjligheterna, lösningarna och grej på grej dimper ner hos dig som per automatik. Nya människor, nya uppdrag, nytt, nytt, nytt!

TRUST THE PROCESS – mitt mantra…

I november dök jag in i ovan bilders magiska värld. Jag åt ett italienskt julbord, som sedan blev till en dokumentation av matlagningskurser, produktfotografering. Fram i vår blir det ytterligare skildringar kring sommarens skapelser och under sensommaren ska det förevigas bröllop. Hon Julia och hennes Mellingerum vill man inte missa. Om jag befunnit mig närmare hade jag förmodligen hängt där jämt. Hennes matlagning. Gudagod. Hennes blommor. Se till att åka dit och plocka. Hennes och hennes mammas delikatesser. Smaka deras tomatsåser!

Allt detta finns i Småland.

Julia, Mellingerum och det röda lilla drömhuset med de gamla klädnyporna av trä. Huset har ingenting med Julia och Mellingerum att göra. Det dök upp i skogen och talade till mig bara. Visst vore det så där drömmigt att få bo på en sådan plats. Kanske jag i en framtid kan få bo just där. Ibland. När jag behöver lite semester från slitet med regnrasade murar och somrarnas extrema värme i Italien. Om man beställer det, så kanske man får det. Och vet ni, de där goda tomatsåserna från Lindhags Delikatesser, de finns på en hel hylla här hemma på Skedvibröd. Så man måste inte åka ända till Småland för att få till den godaste pastan med tomatsås eller pizzan med det samma.

Så där för ett år sedan. Ungefär. Med ett mörkgrått hjärta av sorg och bedrövelser. Stenhårt och så ledset.

Att det ett år senare skulle mynna ut i ett virrande varr av möjligheter, festligheter, lastbilar, fina minnesstunder med BH-bussar och en känsla av att nu börjar livet. En gång till. Med massor av blanka blad att skriva resten av livet på. Som inte någonstans är förtryckta. De finns där för att fyllas i eftersom, som jag känner för att fylla i något. Bara för mig och de jag väljer att ta med mig på den resan.

För några dagar sedan lämnade jag över mitt jobb sedan åtta år. Med en lättnad, men också med en konstig känsla. Att räcka över något som man gav sig in i när jag faktiskt gav upp mig själv förra gången. Vågade det då. Det funkade. I åtta år. Nu tillbaka till samma firma som jag faktiskt lade ner i någon form av träda då. 2017. Tankar kring hur det hade sett ut om jag inte gjort det valet då. Spännande. Men bara tankar. Hade jag gått en annan väg redan då i så fall? Nej, förmodligen inte. Det var inte läge för det då. Jag tror ändå att nu är tiden inne för att damma av den där gamla egna firman. På riktigt den här gången.

Idag kom mitt nya pass. Det står Magnusson i det. Född i Västra Tunhem, Västergötland. 46 år. Orädd, sprudlande och på en riktigt bra plats i livet. Den här gången är hon 18 år äldre och så mycket klokare.

Karmisar Becca.