Tämligen övertygad om det. Även om den har prövat mig det senaste halvåret.

Ja, men hur går det då med allt? Bor vi fortfarande kvar på samma gård? Så där ungefär 15 meter mellan husen vi alternerar mellan varannan vecka. Jo, men det gör det faktiskt. Det funkar. Än så länge. Det är spännande hur det där är. När man väljer att gå åt olika håll. Hur man verkligen gör precis det. Väljer olika håll.

För en stund sedan drog mina barns pappa iväg med sitt nya liv på deras äventyr. Jag är så tacksam för slippet av den sortens äventyr. Med det inget illa sagt om hans äventyr. De är bara inte mina. Aldrig mer och inte igen. Så ännu mer innerligt tacksam är jag för möjligheten till mina egna nu. Så det kan kännas och bli. Fint. För alla. Att få möjligheten. Att leva igen. Så som vi vill.

Det är så många saker som de senaste åren har rasat i mitt liv. Så varför inte också den där muren. Till den trädgården som egentligen alltid varit ett onödigt ont i mitt italienska liv. Klart att den ska krångla till det ytterligare. Hundra olika tillstånd senare, en polisanmälan och en mängd olika åsikter kring uppbyggnad, stenart, etruskiska bevarande regler, så är muren på plats igen. Sten för sten byggs saker runt mig upp igen. Både livet och stenmuren. Snygg blev den också. Muren. Och jättedyr. Men som min Husfrusemesterväninna säger;

”Det är bara pengar Becca. Det kommer nya.”

Tio dagar med barnen på min plats på jorden.

Första gången för några veckor sedan var jag ner själv tillsammans med mina barn. Till den där endaste platsen som känns ända längst in i hjärtat som min. Själv har jag varit där. Men aldrig med barnen. Det var något obeskrivligt runt känslan. Om jag ändå försöker. Beskriva. Mitt i all stress kring den där muren så börjar ett nytt liv ta form. Runt mig och barnen. Mitt bland aprikosträd, cypressalléer och orederliga trädgårdar så bygger vi något mer än murar ihop nu. Jag och dem får något bättre när jag kan vara jag.

Kanske trodde jag att jag skulle göra det ensam. Det är så lätt att ställa in sig på det när man burit mycket själv. Länge. Men så kom de. Mina människor. De har slutit upp som ett pansar. Muren är inte längre bara en mur. Den kommer att vara en symbol för styrkan och gemenskapen som finns som det mjukaste av stöd runt mig. Så tacksam för er.

Det är kanske lite vilt och rörigt emellanåt. Men jag bygger ett hem. Där nere i Italien. Jag har en stilla och envis dröm om att någon gång få stanna där. Hela tiden. Sverige är just nu min vardag och Vetulonia kanske mer min längtan. Men någon gång. Ska min vardag landa där. På balkongen, med mitt morgonkaffe och Buriano nere till höger och den eviga vyn över den toscanska slätten rakt framför mig.

Mitt hus i Vetulonia är mer än ett hus. Det är en stor del av den jag var förut. Med min syster. Och nu en del av den jag håller på att bli. Tack finaste Mimmi för att du kom och hjälpte mig dessa dagar. För allt du gör för mig. Att få ha din vänskap är en välsignelse. Och Gunnel. Vad hade jag gjort utan dig alltid där nere. Din MH-balkong och våra samtal.

Om en månad är jag på väg ner igen. För att stanna. Hela sommaren.

Karmisar Becca