Att välja människor som väljer mig.

Den där nya resan jag nu gör. För att återskapa i mig känslan från att ha varit använd till att från och med nu välja människor och situationer där jag blir sedd. Den är spännande, ny och stundom svår.

Det svåra är för mig är att förstå skillnaden. Skillnaden att förstå vilka som använder mig för sina egna behov och vilka som faktiskt finns för att jag är den jag är. Det är så väldigt svårt när man levt länge runt om i något som bara mätts i prestationer. Det är så kortsiktigt. För mig. Man fyller tomrummet en kort stund när bekräftelsen på prestationen kommer, men lika fort töms man igen. För det betyder ingenting. Egentligen. Jag är inte jag för att jag var en lovande längdskidåkare som ung (kolla in hennes åkstil, hon kan bli något stort om hon satsar). Jag avskydde att åka längdskidor. Som pesten faktiskt. Men när de vuxna stod där och berömde min åkstil, så blev man ändå lite stolt. För stunden. Den där väldigt korta stunden.

Jag strävar nu efter att välja människor och situationer där jag inte inte spelar någon roll. Låter ju jättekonstigt 🙂 Att försöka ställa mig frågan, spelar det någon roll om jag kommer eller inte? Om inte, då överväger jag att komma. Jag har upptäckt att det är i dem situationerna jag just nu slappnar av. Mest och bäst. När man inte behöver prestera eller producera. Där jag bara blir sedd. Fast jag bara är där. Inte gör något egentligen. För att jag lever. För att jag är jag. Det är så vilsamt. Den där rätten att få vara hel. Utan villkor.

Enkelt. Nej. För vem är jag när jag inte presterar?

I juni när jag körde ner till Italien, så stannande jag två nätter på en plats som jag haft på min bucketlist ett tag. Platsen har alltid funnits på vägen ner eller tillbaka från huset i Italien. Men åren har gått utan att jag lagt någon större vikt vid den. Vi har passerat väldigt nära många gånger. Den har legat där på min GoogleMaps på platser jag vill besöka. Kanske den väntade på just detta tillfälle. När jag kom helt själv.

Santuario Madonna della Corona

En kyrka inbyggd i klippväggen med en spektakulär utsikt över Adigedalen. Detta är i regionen Verona, väldigt nära Lago di Garda. Man går dit genom ett trappsystem på över 200 trappsteg (man kan numera också ta en liten buss ner om man inte orkar eller kan gå). Jag fick skjuts av en av prästerna upp när jag var där. En sådan sak. Att få ett fint samtal för sig själv med en katolsk präst som under säsong visade sig bo på mitt hotell. Eller det var väl snarare jag som bodde på hans hotell. Vi pratade om mycket. Allt mellan himmel och jord. Sådant som präster gör. Också om sådant inte präster gör. Det var fint. Och det hade inte hänt eller blivit samma sak om jag kommit dit med fler personer. Nu hade vi setts en kort stund dagen innan. Han hade pratat lite med min katt. Frågat varför jag valt just denna plats. Hur det kom sig att jag reste själv. Och varför har man med sig en svensk katt till Italien? Har man alltid katter i koppel i Sverige? Det är inte så vanligt att man har dem i koppel här i Italien.

Receptionisten och barägaren på hotellet fattade jag tycke för direkt. Hon pratade ingen engelska och första kvällen frågade jag om jag fick slå mig ner vid personalens bord. Bara för att få ta in språket. Jag blev så väl mottagen. När man reser själv, så blir man emottagen på ett helt annat sätt. Människor man möter vågar vara mer öppna och nyfikna. Ser ni prästerna på bilden här ovanför. De sitter där och småpratar med varandra. Efter ett dagsjobb nere vid kyrkan, så ägnar de några kvällstimmar till att finnas på plats på det pilgrimshotellet jag bokade in mig och Luna på. När jag bokade det hade jag ingen aning om dess pilgrimshistoria. Det blev en bonus. Residence Stella Alpina Hotel. En plats tillsammans med Madonna della Corona som jag kommer att stanna till vid många fler gånger.

Så att finna en plats där prestation inte var intressant för någon. Där stillheten och mötena får vara den största kraften. Mina två dagar här i juni bär jag med mig varje dag. Att jag bara fick finnas där. Känna mig sedd. Men det spelade egentligen ingen roll alls om just jag var där eller inte. Det är avkoppling.

När jag checkade ut med Lunas väska slängd över axeln och arbetsväskan hängandes runt halsen för att jag skulle komma åt min telefon för att betala ser jag hur receptionisten ler, går runt disken där hon sitter och ger mig en stor varm kram och säger att hon hoppas att vi kommer tillbaka. Både jag och katten.

Det gör vi. Både jag och Luna. Den plats när jag för första gången kände att här har jag ingen som helst betydelse och fick bara vila i det. Men ändå, när jag lämnade, så infann sig känslan av att vi ändå hade gjort det. Betytt något…

Ha en fin helg!

Karmisar Becca