Att få falla och landa helt fritt…

Det finns något djupt befriande i att inte längre vänta på något. När man tror att målet finns där borta vid horisonten. Som om man borde söka sig dit… Men tänk om det inte är så. Att man inte längre behöver söka. att varje ny dag välja att stå på egna ben. Välja att inte spegla sig i något annat.

Jag har släckt min sista eld.

Helt stilla. Helt utan sorg. Bara helt enligt min egen längtan.

Det har tagit en stund. Flera år faktiskt.

Jag behöver inte längre ropa för att någon ska höra mig. Jag hör mig själv.

De där eldarna jag hållit igång, för hoppet, om något annat, har gått över i en form av en glöd inåt. I mig själv.

När man faller…

Mjukt och varmt mot sina egna val. Just det värmer, fortfarande, utan eld. Bara med glöden. Den glöden som tillhör mig. Bara mig.

Och så min mamma. Hon får ta plats en liten stund i detta inlägg. Hon som alltid ställer upp. Hon som finns där med sin envisa tanke om att bara gör gott. Fast att livet stundvis och väldigt mycket och ofta varit ett helvete. För henne. För mig. För oss. Hon finns där oavsett, med sin närvaro och hjälp när man verkligen behöver det. Finaste hon. På hennes bästa sätt. Hon hjälper mig. Alltid. Genom allt.

Det är en enorm frihet när man inte längre jagar den. Friheten. Utanför sig själv och genom någon annan. När man (jag) inser att hemma för mig är i mig själv. Allt i övrigt jag befinner mig i, spelar en mindre roll. Jag lever fritt. Mitt i. Mig själv. Jag har aldrig bott i något centrum. Nu gör jag det. Här. I centrum. Av mig själv.

Så, det finns en stillhet och ett lugn i att inte längre söka.

Jag har släckt min sista eld.

Glöden finns kvar. Den värmer. Jag lyser.

Det räcker. Väldigt gott.

Karmisar Becca.