Jag har en trötthet. Inne i mig. Som kommer av att leva i någon annans beslut. Inte för att det är fel i sig. Mer i att det alltid får konsekvenser för mig, trots att jag inte har med det att göra och det är inte mitt ansvar.

Ganska ofta har jag känt mig som en marionett. Inte styrd med illvilja eller med avsikt. Inte alltid. Men ibland. Trådar som rycker till när något annat än jag rör sig. Planer ändras. Riktningar tar en annan vändning. Beslut tas av andra som jag måste förhålla mig till. Anpassa mig efter. Ibland till och med bära.

Vad händer i mig. Eller i en annan människa för den delen. När hon inte längre står i det där beslutsrummet men ändå tvingas ställa sitt liv efter någons annans val. I mig ger det en matt känsla. En viss sorg. En känsla av att vara fasthållen. Att aldrig få komma ur. Att aldrig bli fri.

Något inne i mig, hon, börjar säga ifrån. Jag vill anpassa mig. Hon vill inte längre. Hon vill inte leva i förlängningen av en annan människas rörelse.

Att klippa av de där trådarna. Från marionetten. Det behöver inte betyda att jag behöver skilja på vad som är mitt eller det som inte är det. Jag kan och vill vara närvarande och respektfull. Även samarbetsvillig. Men jag kan inte längre låta min stabilitet bero på någon annans oförutsägbarhet.

Jag behöver få ta egna beslut som inte alltid behöver justeras efter någon annans drag.

Just där tror jag kanske att min fulla frihet börjar.

Sakta. Samtidigt ödmjukt. Av kärlek till mig själv (och till andra). Små steg. Mot ett liv där mina val är mina egna…

Går det?

Jag hoppas och vill just det. Det hänger inte bara på mig. Men om man gör så gott man kan… Hon kommer att kräva det av mig. Förr eller senare.

Karmisar Becca