Dessa dagar är det nog inte så många svenskar som inte lapar sol.

Efter förra sommarens frånvaro av solstrålar (jo visst, sensommaren var fin men det räcker ju inte på långa vägar) och en makalöst snöfattig vinter har ju gjort senaste året så fruktansvärt mörkt. Jag kommer att lägga de senaste tolv månaderna till handlingarna som ett av de trööökigaste någonsin!

Min mellersta börjar lugna ner sig påtagligt. Han lyssnar bättre, slår inte sin lillebror längre, hjälper till och har härliga funderingar och reflektioner. Mamman njuter så länge det varar;).

Minstingen är så lik sin storebror i samma ålder. Allt ska upptäckas, testas klättras på, knappar ska tryckas på och ju högre höjder man når, innan Mamman hittar på honom, desto lyckligare blir man…

Jag inväntar finbesök av vackra Friherrinnan från Järvsö idag. En av mina finaste vänner som jag har gått igenom så mycket med. Gott som ont. Hon kommer alltid tillhöra min topplista:)

Nu tjuter tutan på fyrhjulingen!

Dags att rycka ut…

Karmisar

Becca