En egen republik…

Eller egentligen en väldigt gammal etruskisk stad belägen högst upp på vårt berg. Den tillhör Castiglione della Pescaia och provinsen Grosseto, men när man pratar med castiglioneserna och de hör att vi bor här så skakar de bara på huvudet och hävdar att vi numera tillhör ett eget folk;)
Det känns det allt som oftast som hemma också, så jag är van och har ingenting emot det…
Att smälta in i någon norm är för mig personligen ganska trist:) Det skulle vara min Skoda då och min hund… Kanske mitt hus, tre barn, gift… Ja, ja, jag kanske är lite trist ändå;)

Och kanske är det så… kanske inte.
För mig är Vetulonia en liten, väldigt lugn pittoresk och otroligt vacker bergsby strax ovanför vårt hus. Vi kan lätt promenera dit upp, även om det går brant uppför hela vägen:) De människor vi hunnit bli bekanta med är väldigt trevliga och jag är övertygad om att vi kommer trivas. Vi MÅSTE bara lära oss språket. Men det ska nog komma tids nog det också.
De äldre farbröderna på barbänkarna uppe i Vetulonia är inte så hemskt pigga på att snacka engelska…

Idag har jag och Minstingen varit här hemma hela dagen. Mamman är lite tärd av värmen. Inte riktigt van. Jag har förstått att det är ganska varmt och skönt där hemma också. Härligt för alla! Vi behöver ju det så väl vi nordbor. Men just idag tänker jag gå ut genom ytterdörren först efter klockan sju. Lagom till en middag nere i Ampio!

Ha det så skönt i solen!

Karmisar Becca