Fried green tomatoes

Så många gamla fina ställen finns kvar.

Hemma krävs allting så storskaligt för att det ska gå att driva igenom och för att man ska kunna leva på det. Här är många av de gamla genuina små jordbruken med dess urgamla fantastiskt vackra traktorer och redskap fortfarande i bruk och de små butikerna och välsmakande matställen fortfarande kvar. Och ja, jag förstår naturligtvis att det har en hel del med skattemoral och andra saker att göra, och ja, vi har det mycket mer förspänt hemma vad det gäller vårt sociala nätverk och så vidare. Men när man är här nere på sin ledighet, så är det så fantastiskt skönt att känna den inhemska befolkningens avslappnade inställning till så mycket.

Som det här matstället nere i Ampio. Mitt ute på landet mellan oss och CdP. Det var evigheter sedan jag såg Stekta gröna tomater. Det var den första filmen jag såg på bio i Härnösand. En känslomässig flytt från Västergötland upp till Norrland. Jag tror jag såg den tre gånger… Detta ställe påminde mig väldigt om Whistle Stop Café. Ingen järnväg, inga gröna stekta tomater och ingen Kathy Bates, men så väl friterad ricotta serverad av en så fin servitris, som liksom bara var sig själv. Jag åt kanin, det vad i alla fall vad de sa att det var;) Jättegod! Och utan att ha bett om det så fick man en liten flaska Limoncello till kaffet.

Enkelt är det bästa. Vi förtärde vår middag på ihopskruvade soffor av lastpallar, så omsorgsfullt målade i ljusblått, citrongult och turkost. Fäst runt skeden till parmesanosten låg en hemvirkad duk, för att inte diverse oönskade kryp skulle smaka den. Och allt porslin var omaka. Det älskar jag. Fick samma feeling som jag får Bortom Verkligheten av det!

Vi var först så klart. Våra barn vill ju helst sova vid åtta. Då har de flesta matställen här inte hunnit öppna. Men vi får någon timme för oss själva, med full uppmärksamhet av personalen och när vi ett par timmar senare beger oss hemåt är restaurangerna välfyllda och vi är skönt mätta och redo att bege oss hem till vår Dröm om Italien…