Vi är hemma i Dalarna igen!

Lite tudelade känslor här hos denna Mamma. Första känslan när man kliver över tröskeln till The Mainhouse var skön. Vanemänniskor som vår art är, så är det ju en viss tillfredsställelse att komma hem till sina vanliga rutiner. Men hur roligt är det egentligen? Vi har varit hemifrån i snart sex veckor och jag har under den tiden hunnit vänja mig vid livet i Italien…

Det blev fyra nätter upp genom Europa på hemresan

Minstingen brukar ledsna mellan 40 och 50 mil och den här vändan hade vi ju inte vår supernanny i form av lilla M mellan bröderna i baksätet. En natt i Bolzano, sydtyrolen av Italien. Å, så fint och mysigt. Från att i fem veckor befunnit oss i ett landskap där alla byar ligger högst upp på alla kullar befann vi oss nu i en dalstad med höga alper runt omkring. Älskar Italien. Landskapsmässigt har det allt. Nästan som Sverige, fast mycket mer.

Med fyra nya däck på bilen (stora M och en av våra italienvänner var på sightseeing på omöjliga vägar ett par dagar innan vår avresa, punktering så klart, och med fyrhjulsdrift innebär det inköp av fyra nya däck…) så gick resan på Tysklands stora vägar som på räls.
Nåja, nästan… Jag backade in i en tysk bil på en parkering, men det börjar bli rutin för min del (jag har någon form av fobi för backspeglar) och jag fick betala för en ny regskylt bara… Billigare än fyra nya däck:)

Würzburg blev en ny positiv upplevelse och pensionatet vi bodde på strax utanför Hamburg kvällen efter var en tilldragelse jag inte hade velat missa. Minsta M var välkommen överallt utan något som helst problem och barnen (trots att de är ostyriga som gatan just nu) emottogs med välvilja överallt.

Så en natt här i Sverige. Jag hade tänkt att lyxa till det och slog på stort med att boka ett till synes ganska fint, barnvänligt hotell i södra delarna av vårt land. Minsta M skulle kosta 400 kronor (!) för att få ha på rummet. Fine, jag förväntade mig då minst en hundsäng och vattenskål på rummet vid ankomst. Icke! Extrasängen som var inställd till Mini visade sig ha gamla skitiga lakan i fulla av hundhår. Men det var kanske den som var tänkt som hundsäng… och de barnaktiviteter som utlovades på hemsidan såg vi inte röken av.  Skabbigt ställe, för i min ögon, ganska dyra pengar. Min man försökte få mig att ha inställningen att allt annat har ju varit kanon hela vägen. Försöka få mig att se det så, istället för att sista natten ska ta udden av hela resan. Det hjälpte kanske lite, men inte helt. Såg igår vid hemkomst (min telefon har inte fungerat under hemresan) att vänner både i Skåne och Småland erbjudit oss boende. Med facit hade det varit ett MYCKET mysigare alternativ.

Så jo, jag saknar Italien…

Massor. Sista kvällen med min man på tu man hand på Il Pupillo nedanför Scarlino var magisk. Min syster var barnvakt hemma i huset och vi två vuxna fick en helt egen vinprovning på denna lilla vingård tillsammans med gårdshunden Maya då:)

En tillvaro vem som helst nog ganska lätt skulle kunna vänja sig vid…
Och en sådan vana är farlig. Då glömmer man att uppskatta, så nog är det väl tur att hemma och vardagen finns.

Lilla M är på väg hit nu med tåg. Hon och en kompis testar detta transportmedel på egen hand för första gången. Byte i Gävle om 20 minuter. Spännande! Jag har jour om något händer… Under resten av denna vecka ska sex veckors semester jobbas ikapp.

Välkommen tillbaka till vardagen Rebecca!!!

Karmisar på er.