Jag sitter och jobbar, men behöver en bloggpaus.

 

Och nej, det där med kallt sinne lät kanske lite värre an vad det är… Men det har att göra med att min man, mitt på dagen idag, var tvungen att rycka ut hemma nere i Bolanche. Ni skulle ha sett de svarta ögonen när han insåg att han inte hade något annat val än att ta bilen ner för att sträcka upp en del personer… Jag är väldigt glad över att det inte var mig det gällde. De där ögonens uttryck hade jag inte velat möta för allt i världen…

 

 

Hur känns det att ha den tillvaron som ni har nu och på det sättet?

 

Jag fick den frågan av Älsklingsfaster häromdagen när jag pratade med henne i telefonen.

Ja, hur känns det egentligen… Jag minns i augusti, när vi flyttade hit, att det tog ett par veckor att känna sig tillfreds med att inte ha något inplanerat. I en vanlig vardag är ju allting så uppstyrt enligt almanackan. Att vakna på morgonen och bara ta dagen som den kommer var inte helt enkelt till en början. Man är ju vanemänniska som alla andra.

Vi sköter ju våra jobb precis som tidigare, fast härifrån (inte salongen, den ligger vilande). Hur mycket man än drömmer om ett ekonomiskt oberoende, så måste även denna familj arbeta för brödfödan. Visst är det förvånande?!

Idag är jag extra tacksam för att mitt ansvar i firman sällan, antagligen aldrig, innebär att jag behöver göra utryckningar så som stora M behövde idag. Så länge jag har en dator och en uppkoppling, så kan jag sköta min del var som i denna värld.

 

 

Nu så här i början av januari är vi inne i halvtid…

 

Vi har bott här i fem månader. Vi har fem månader kvar…
Detta är vår vardag nu. Man har ett annat tempo. Man hinner känna mer. Jag börjar tycka att det är ganska jobbigt när jag måste ner till det mer civiliserade samhället.

Konstigt förresten att det kallas för det. Är det någonstans det är ociviliserat, så är det väl där.

Det stressar mig att behöva åka härifrån. Det har varit en del flängande för mig under hösten. När jag kom tillbaka hit i söndags, efter att ha kört lilla M till Järvsö, kände jag att mitt nyårslöfte till mig själv får bli så få utsvävningar härifrån under våren som det bara är möjligt. Det här vildmarksåret kommer inte tillbaka. Nu blir jag vildmarksmänniska fullt ut fram till juni:))

Så snälla ni, kom inte med några frestande erbjudanden!!!
(Den traditionsenliga systerliga födelsedagshelgen i Stockholm påverkas inte Siss)

 

 

Srålande sol och klar utsikt över Fulufjället denna tisdag.

 

Det är så vackert! Men idag kanske något kallt -20 grader. Det blev bara kortare utomhusvistelse.

Det blir soppa till middag och kvällseldning i två av tre kaminer.

 

Jag jobbar nog inget mer idag…

 

Karmisar Becca