Imorgon bitti börjar vi åka mot Sverige…

Hela mitt väsen stretar emot. Jag vill inte härifrån. Vi har slitit hela sommaren med huset och nu är det (långt ifrån klart men) fullt beboeligt och det är ju nu det börjar. Jag vill vara kvar. Lära känna byn på riktigt.  Få lära känna de människor som är Vetulonia. Kanske se om de vill lära känna mig.

Nu är vi den svenska familjen som köpt ett hus i utkanten. Som har den största bilen som tar upp all plats och vi har de mest drivna barnen, vilket kan ses som en bravad eller ett ordinärt misslyckande. Somliga i byn gillar det, andra inte. Själv tar jag det i nuläget med en nypa salt. De känner oss inte. Vi känner inte dem. Så är det var men än kommer i världen.

Det är spännande att komma in från en annan del och försöka anpassa sig. Jag har bara inte riktigt hunnit med den här sommaren. Jag vill ju egentligen försöka passa in.

 

 

Jag medger att vi lagt oerhört mycket tid på renovering av Via della Madonna 4 i Vetulonia denna sommar. Småligisterna har fått se på film, umgåtts med sina surfplattor och cyklat runt i byn och bitvis gjort hyss,. hemma hade man skrattat åt det. Här ses det inte alltid med blida ögon. Som vanligt är det ju givetvis vilka man frågar. Så även här.

Det händer faktiskt att vi tar några små utflykter också. Vetulonia, litet som det är döljer mängder av skatter och hemligheter. Under allas hus här finns det förmodligen mängder av dyrgripar långt före Kristus eller vår tidsräkning eller hur man nu vill se det.

 

 

Det är ju magiskt att försöka föreställa sig hur det var att gå på samma människors gator som vi fast för 2500 år sedan… Den känslan finns under mina fötter här…

 

 

Etruskernas historia är så intressant och den är så långt tillbaka och man hittar fortfarande fornminnen från dess tider. Så många likheter från vår egen vikingatid fast 250 mil längre ner. Nu kanske det inte känns så långt, men då… Människors historia vid samma tider. Precis som nu. Så olika….

 

 

Om jag hade trott på ett tidigare liv innan detta, så hade jag varit övertygad om att jag levt här. I Vetulonia som en Etrusk så där 400 år innan vår tidsräkning.

Idag vet jag att jag åker hemåt till Sverige imorgon. Det ät 2019 och jag vill bara vara kvar…

Karmisar  Becca