Trots två månader av ganska tuff renovering,

så har vi fått till mycket umgänge med både släkt och vänner. Men framför allt ger tiden i Italien oss en tillräckligt lång distans hemifrån för att bara kunna vara tillsammans som familj. Kanske var det sista sommaren tillsammans på det här sättet med vår äldsta. Kanske, men bara kanske, kan det bli en till. Även om det bara var drygt fyra veckor, så är det länge att vara borta från sina kompisar under det längsta och bästa lovet man har. Ska det bli en sommar till så måste nog även kompisarna få följa med…

Vi har bilat oss genom Europa den senaste veckan. Trippmätaren visar på ungefär 90 mil mer än om vi skulle ta de närmaste, snabbaste och absolut tråkigaste fyrfiliga vägarna. Men vi undviker helst dem om vi har möjlighet.

Vi har ätit den godaste Sushin i norra Italien, vi har vandrat i alperna och passerat över världens längsta hängbro. Vi har lärt oss att kortbetalning i Schweiz inte gillas, men att betala med Euro går utmärkt. Det är ungefär samma kurs enligt dem (inte riktigt sant). Ett Mc Donalds besök som oftast kostar mellan 250 och 300 kronor i alla övriga länder kostar runt 600 kronor i Schweiz. Men att campa och uppleva landets natur är billigt och magiskt.

Vi har åkt västsidan av Tyskland uppåt Sverige. På gränsen till Frankrike nästan hela tiden. Någonstans var det mindre än en kilometer ifrån. Det här med gränser känns så konstigt. Kanske för att jag aldrig egentligen behövt uppleva dem. Vi har ännu en gång åkt hem från Italien utan att behöva visa våra pass en endaste gång. Inte hundens heller. Gränsvakterna ler och vinkar oss vidare. Tänk att det inte är så överallt.

Alla vi mött är så vänliga. Vill veta hur vi har möjligheten att vara i Italien två månader varje sommar. Är barnen lediga så länge från skolan? Hur löser ni det med ert arbete? Hur ser det ut hemma, kan ni lämna ert hus obevakat så länge? Vi förklarar och de som vill tar till sig och berättar oftast också vilka förutsättningar de har. Väldigt intressant!

Vi har ikväll landat hemma i Hovis. Efter ett stopp i Skåne hos våra vänner och tre nätter hos min pappa på Tjörn. Där min syster slöt upp för en heldag på Liseberg och ytterligare en eftermiddag på Hönö hos min moster och den årliga släktträffen. En släktträff min mamma och hennes syskon håller i varje år. De som vill och kan kommer och man tar med något att äta. Det blir alltid massor av mat över och min äldsta mosters fina västkusthus ser ut som ett bombnedslag efter barnens framfart och allas lust att smaka maten som dukats fram. Men hon och hennes man verkar lika glada för det. Fantastiskt.

På vägen hem idag passerade vi Vargön. Min barndoms samhälle tills dess att jag fyllde 14 och flyttade upp till Norrland. Min farmor bor i det hus där jag spenderade mina första fem år. Dit försöker vi ta oss tid för en kaffe bara det stämmer. Idag gjorde det det.

Vargön är det där lilla samhället där varje kvarter påminner om någon kompis man haft och varje gata har man något minne till. Större är det inte. Det är sig ganska likt. Det har inte förändrats allt för mycket. Min frisör ligger fortfarande i samma lokaler. Pizzerian som vi beställde pizza på en gång i halvåret kanske, där man fick se hur de bakade dem och fick en rosa hallonklubba, finns också kvar. Biblioteket dit jag gick och lånade såå många böcker. Katizi, alla Maria Gripes böcker, eller de om Malin av Hans Peterson. Jag minns helt glasklart ”Malin är osynlig” som jag missade att lämna tillbaka i tid. Jag laddade en hel vecka till efter utgångsdatum för att våga gå och lämna tillbaka den. När jag väl tog mod till mig och gick dit log bibliotekarien åt mig, tog emot boken och gav mig ett par av de där stora bruna hörlurarna de hade då (som på sätt och vis är moderna igen) och slog på skivan med Mio min Mio åt mig vid deras skivspelare utmed de stora fönstren. Fönstren finns fortfarande kvar och biblioteket också.

Mina barn fick som vanligt äta så många kakor och bullar som de orkade hos min farmor idag utan att vi föräldrar vågar protestera det minsta. Min man sa till dem när vi spänt fast våra bälten i bilen efter besöket, att det finns förmodligen få levande människor i världen idag som kvalificerar in att övertrumfa hans åsikter angående det mesta. Min farmor är en av dem som lätt kvalar in.

Karmisar Becca