Vad har hänt? Vems initiativ var det? Har någon träffat en annan? Kanske ni inser snart att gräset inte är grönare på andra sidan?

Frågor som ställs när man berättar att beslutet är taget. Oftast av välmening. Ibland av nyfikenhet. Från vissa i större desperation än vad vi känner själva.
Vad svarar man på dessa frågor? Behöver man svara? Men kanske det också kan hjälpa någon och mig själv att förstå bättre vad som hänt. Om man skriver ner det. En del av det. Annat kanske är bättre om det får vänta en stund. För vissa saker behöver få landa lite mer. Först innan de är redo för att delas med. Somliga delar kanske aldrig blir det.

Om man plockar ut sitt hjärta och håller det i sina händer och inser att större delen blivit till sten…

Att verkligen önska att hjärtat pulserade rött och jämt och levande. Att hoppas så innerligt att det fortfarande är så. När man sedan plockar ut det, vänder och vrider på det och inser att det inte finns så mycket rött kvar, det pumpar nästan inte längre. Det har förvandlats så där sakta de senaste åren, så man inte riktigt märkt det själv. Sakta, sakta, blivit gråare och hårdare och nästan dött. För det vill inte samma saker som förut. Det vill något annat. För att bli så där rött och pulserande igen. Där och då är det dags att göra någonting åt det. Innan det dör helt.

Då spelar det ingen roll vad svaren på tidigare frågor är (även om jag/vi har svaret på varendaste en av dem). För det är bara slut. Och för att hjärtat ska börja leva igen, så måste det till något annat.
Där är det enkla svaret. Det måste få fyllas med röd energi igen (bådas våra hjärtan måste det) och det kommer inte bli rödare av att leva tillsammans som ett gift par på de premisserna vi gjort.

Inget enkelt beslut någonstans. Men det är dit vi nått och ett måste för båda. Det som svider allra mest är ju barnen. De som inte alls väljer detta, men måste anpassa sig ändå. Min egen enda skräck i livet är skilsmässor. Nämner någon ordet måste jag hålla tillbaka tårarna. Om jag kan. Annars får de komma. En terapeut frågade mig för några år sedan om min skilsmässa (från Malins pappa) var så hemsk och uppslitande? Svaret blev nej på den. Det är inte mina egna skilsmässor som är mina spöken. Det är lilla Rebeccas bild av dem som skapat skräcken. Då när hon, precis som mina barn nu, inte kunde göra något åt det och sedan se konsekvenserna av handlingarna.

Hur gör man det då så smärtfritt som möjligt för barnen och utan att trampa på sig själv och på varandra?

Som jag önskar att det fanns ett facit. Om man en gång i livet skulle få möjligheten att se in i framtiden för att kunna ta rätt beslut, så skulle jag vilja använda det kortet nu. För att slippa vara efterklok sen. Ta rätt beslut här och nu. Stänga rätt dörrar. Lämna några på glänt. För att snart nog öppna nya på vid gavel.

Det finns inget efterklok, som barnens kloka farbror sa häromveckan.

Och eftersom det heller inte finns något facit, så får jag helt sonika gå på det jag vet. Det jag vet är hur man inte ska göra. Så där står vi nu. Är det något Team Olsson är bra på, så är det lösningar. Ett av ‘min förra killes’ (som min underbara väninna i Norge numera kallar Mattias på sin svorska) favorituttryck är ”Om du plockar bort alla känslor och tar beslutet därifrån”… Tidigare har det uttrycket ganska ofta irriterat mig massor… Nu känner jag att det är genialiskt att använda i väldigt många beslut.

Och vet ni, jag börjar också ibland känna igen. Den där stenen, i form av mitt hjärta, som legat och blivit tyngre och tyngre ganska länge börjar väldigt sakta men också säkert bli något lättare och kanske aningens mer röd i nyansen.

Årets första sommarlovshelg är i antågande. Hoppas ni kan njuta av den.

Karmisar Becca