Kanske att det egentligen började våren 1999. Redan.

Jag fick genom den turismutbildningen jag då gick i Örnsköldsvik, möjligheten att hänga som reseledare ett tag i Rom för dåvarande Vingresor. Det i sig är en egen historia. Men den historien fick min syster att söka sig till samma bransch ett par år senare. Hon hamnade då på Riva del Sole i Castiglione della Pescaia. Först anställd av resebolaget, senare direkt av anläggningen. Där och då började vårt gemensamma liv. Tänker jag att man kan förklara det. Här. På den här platsen. Hennes vänner, kollegor, arbetskamrater. Blev mina lika mycket. Så har vi liksom alltid haft det. Mer eller mindre. Jag och min syster.

Så det började i Rom – Och slutade i Vetulonia.

Eller åtminstone är det där jag är nu. Vill inte för mitt liv någon annanstans. Men livet.

Jag tror att det var 2006. Som jag för första gången körde upp för kullen, längs med den kurviga vägen upp till denna by. På vägen såg jag en gård. Jag minns att jag sa till Bella att den. Precis den gården. Där hör jag hemma. När jag passerar vägen där jag 2006 minns att jag såg gården, så finns det ingen. Men jag minns den klart:) Malin var 18 månader. Hon satt i en bilbarnstol i baksätet. Min syster satt bredvid mig på passagerarätet. Föga visste vi då vad denna bergsstomme från etruskernas era skulle ge mig i framtiden. Så lite i livet hade hänt då. Min syster hade sin tumör i benet då. Men vi visste lyckligtvis ingenting om den.

Jag klarar mig utan de flesta, jag klarar mig inte utan min syster.

Så skrev i slutet av ett blogginlägg från augusti 2016. Ni som vill läsa hela kan gör det här:

Bella, Bellabell, Isabell, Siss

När jag träffade min söners pappa 2008, så hade han en dröm om att bygga ett timmerhus och ett stenhus. Båda dessa i Sverige. Jag styrde om hans ena dröm till Italien. Stenhuset. Nu visade det sig vara enormt komplicerat med bygglov just här. Och att bygga någon annanstans i Italien fanns inte på kartan för mig. Så det blev ett färdigt stenhus i Scala Santa. Beläget några kurvor längre ner än Vetulonia. Just det huset är förresten till salu igen. Om någon vill shoppa ett hus här:)

Några år senare byttes det lite mindre och enklare (att ta hand om) huset i Scala Santa mot detta huset precis invid den gamla etruskmuren i Vetulonia. Ett hus som verkligen kräver sitt. Det är inte ett hus som mår bra av att man inte är här. Efter ytterligare en skilsmässa börjar jag för första gången i mitt liv leva min egen dröm. Den som bara är min.

Så här är jag nu. I Vetulonia. Med ett hus från 1844 som väntar tålmodigt på att jag ska komma och se det för vad det är. Det är inte gården jag såg 2006, men det är mitt hus. Ett hus med själ, historia och med ett hjärta av den allra vackraste av sten. Det kräver sin omsorg och kärlek. Jag ska försöka orka ge huset det, på alla sätt jag kan och har råd med. Fnular på en lösning så här i mellanrummet av livet. Barnen har ju fortfarande sina rötter hemma och i skolan i Sverige och livet för dem pågår där för fullt. Inte minst livet med deras pappa (pappor). Medans deras mamma helst bara, innerst inne, vill vara här. Men jag kan inte vara här alltid. Inte än.

Men jag drömmer. Och jag gör vad jag kan för att drömmen ska få ta form. Ett steg i taget. Ganska många steg tillbaka också måste jag erkänna.

Men att en dag ska jag kunna kalla detta min plats på jorden – så där riktigt på riktigt!

För kanske det inte var jag som valde det här huset på Via della Madonna i Vetulonia. Kanske det var huset som valde mig… På torsdag kommer vi sitta vid fyren nere i Castiglione della Pescaia. Jag, mamma, mina barn, tillsammans med dina italienska vänner Bella. De jag så kärleksfullt fått ärva. Vi kommer hälla ett glas bubbel i havet till ditt minne. För vårt liv här. Tänk att det gått två år utan. Dig.

Jag skulle klara mig utan de flesta, jag skulle aldrig klara mig utan min syster. Men nu har jag gjort det. I två år…

Du och jag Bella. Vi fixar allt!

Karmisar Becca