Jag har en hel halvsyster och så har jag henne, den halva helsystern…

Jag brukar beskriva mina systrar så;) Kärt barn, ja ni vet…
Det har gått exakt tio år sedan min ena syster blev tvungen att operera bort sitt vänstra ben helt. Den 30 augusti 2006 satt jag utanför operationssalen på en bänk på Karolinska i Stockholm och såg en kartong  i ett bens storlek med min systers namn på komma ut från dörren där hon två timmar tidigare rullats in… Det var en så makaber känsla.

Vi backar några månader

Jag, min syster och lilla M var på en galet bra resa under två veckor till Italien. En vecka i Florens hos bästa Hanna (hon pluggade där då) och den andra veckan nere i Castiglione della Pescaia (var annars liksom). På dessa bilder är vi lyckligt ovetandes om den tennisbollsstora tumören i min systers lår. På dessa bilder är hon dödssjuk… Vi har ingen som helst aning…

Min fina syster. Vi som i uppväxten var som hund och katt, på riktigt! Men som någonstans i tonåren insåg, att ska man fixa livets prövningar, så är det bästa man kan ha en syster att luta sig emot. Sedan dess har vi varit oskiljaktiga mer eller mindre och följt i varandras fotspår hela tiden på ett eller annat sätt. Både när det handlat om bostadsorter, val av arbeten och vilka vänner vi umgås med och framför allt intressen. Vi gillar samma helt enkelt!

Jag glömmer aldrig den dagen hon lånade min bil för att röntgas i Hudiksvall. Hon åkte själv. Tyckte inte att någon behövde följa med. Det var nog helt orimligt i vår värld då, att hon som var pigg och inte kände sig sjuk och dessutom bara var 24 år vid tillfället, skulle vara svårt sjuk.
Hon ringde mig på jobbet på vägen hem. Hon hade behövt stanna i Delsbo för att andas…
-”Det är cancer”

Jag föll… Detta är fortfarande det i särklass värsta ögonblicket i hela mitt liv!

Ett riktigt jävla tufft år följde. Karolinska i Stockholm kan vi, Akademiska i Uppsala kan vi, vi kan isoleringen på sjukhuset i Gävle, vi vet hur det är att sova en hel natt på en trästol på sjukhuset i Hudiksvall, jag vågar aldrig visa mig på apoteket i Ljusdal längre (för så många frustrerade utskällningar har de nog aldrig fått av någon annan)… Men så sedan…

Sedan följde de absolut bästa tio åren i mitt liv

Tänk vad otroligt mycket roliga saker vi har upplevt tillsammans sedan den där hemska dagen. Vi har åkt skidor i Norge, vi har klättrat i Järvsö, vi har paddlat runt Korsika och vi har sett massor av världen tillsammans!

Min största lycka i livet är att uppleva världen med mina kära. Vardagen har jag mest för att förtjäna den lyckan. Om jag skulle bli tvungen att välja bara en att ta med mig till en öde ö, så skulle det valet lätt bli min äldsta lillasyster!

Jag klarar mig utan de flesta, jag skulle inte klara mig utan min syster. 

Karmisar Becca