En grusväg i Toscana

Morgonens hundpromenad med tre av mina M

Hela familjen har nu landat här hemma i Scala Santa. Mitt kinesiska skåp står på plats, kan ni tänka er!;)

Stora M och Mini har tagit bilen till Follonica för att uträtta några ärenden. Kvar är jag, lilla M, Mini och minsta M. Jag sitter ute på terrassen. Den absolut mest rogivande platsen jag vet att blogga på. Där uppe från den gula stolen har man en magnifik utsikt. Och den utsikten är min egen. Jag har lite svårt att ta in det…

Mini har nu somnat, lilla M har tagit en dusch (som brukar vara minst en timma) och minsta M jagar flugor vid mina fötter.

Vår brunpälsade lilla familjemedlem verkar ha funnit sin plats även här. Det är ju premiär för honom i Italien. Att ha hund med sig innebär ju också att man själv upptäcker lite nya skogsvägar och vackra platser. Vår grusväg nedanför huset fick duga för den här dagens morgonpromenad. Vi spanade in det övergivna olivpresseriet från lite andra vinklar än tidigare, insåg att man kan se över till Buriano bara några meter härifrån och hittade ett gammalt bubbelliknande bilkadaver i ett buskage. Lungt och skönt, ingen trafik och både hund och barn kan sträcka ut musklerna efter fyra dagars bilresande.

Själv inser jag att det kommer ta ett par dagar att bli av med den där grundstressen man har med sig hemifrån. Att släppa taget och inse att man de nästkommande fem veckorna bara ska ta varje dag som den kommer. Jag måste inte tvätta upp alla smutsiga kläder idag, jag måste inte städa bort alla döda flugor från fönsterblecken just idag, jag måste inte sanera bilen från nedkissade bilbarnstolar idag heller och vi måste inte ta oss ner till stranden så här första dagen.