Allmän sorgedag i Italien

Ingen går väl opåverkad av vad som har hänt nere i det bästa landet jag vet. När något så här fruktansvärt händer och man inte är direkt utsatt för det själv, så har ju vi människor förmågan att sålla. Annars skulle vi alla så småningom lida av melankoli, mer eller mindre. Jag själv är i alla högsta grad bra på att slå ifrån mig och gräver sällan djupt innan jag lägger det åt sidan (kanske för att jag egentligen är superkänslig och inte skulle mäkta med det annars).

Den här gången gräver jag… Jag kan inte släppa det. Alla dessa fantastiska människor i dessa fantastiska pittoreska bergsbyar. Amatrice, bara borta! Så många människor, så mycket historia… Så mycket känslor…

Tänk om epicentrum varit 20 mil väster ut…

Idag har jag gått runt och plockat här hemma och bara känt in vad materiella ting faktiskt betyder. Jag tänker inte ens i bemärkelsen levande varelser, för det är lite för mycket just nu. Jag har aldrig tidigare i mitt liv ”boat” mig någonstans med samma känsla som jag har jag har nu. Hemma! För mig har det verkligen bara varit materiellt tidigare. Kan bero på att jag aldrig bott speciellt länge på samma ställe. Här känns det som jag har bott jämt… Här kan jag för första gången i mitt liv komma på mig själv att gå runt och mysa bara av känslan. Detta är inte bara materiellt för mig längre. Samma sak Bortom Verkligheten och i Drömmen om Italien. Tänk om det skulle elimineras på minuten… Och det värsta är, det kan det!

Så… eftersom jag inte har möjlighet att åka ner just nu och hjälpa. Eller bara krama om alla som kan behöva det, så gör jag som man brukar. Går vidare med mitt liv och lever en vanlig lördag. Min bästa bästis kommer förbi under eftermiddagen. Hon är så bra på att skapa dessa små tillfällen, fast att hon bor i Småland och jag här. Jag är skitdålig på sådant. Hennes syster bor i Italien (i Rom tack och lov), så hon kan omöjligt vara oberörd hon heller. Men vi ska umgås, snacka skit och asgarva. Äta supergod grönsakssoppa och kanske dela på en Prosecco. Och kvällen till ära ska jag för första gången prova på att göra en Crema Catalana alldeles själv. Den bästa efterrätten Italien kan uppbringa! Vi kommer njuta av maten, av umgänget och av skratten.

Men Italien i mitt hjärta, ni kommer att finnas i mina tankar hela tiden om det nu är till någon tröst…

Karmisar Becca