Summerar 100 mil på vattenskoter

Att ta det som det kommer, men vara väl förberedd.

Det är väl ungefär så man måste tänka när man ger sig ut på en sådan här grej. Vi är ju alla noviser vad det gäller detta. Jag har lagt ungefär 30 mil på vattenskotern hemma innan vi gav oss ut på detta. Innan detta så har jag suttit bak på en Jetski på Tobago för snart tio år sedan. Det är min erfarenhet av skotrar på vatten. Jag har inget som helst motorintresse och jag har dessutom en historia av en grym vattenrädsla. Jag puttrar runt lite fint på en snöskoter när vädret tillåter där hemma och kör lite fyrhjuling när det behövs Bortom Verkligheten. Annars gillar jag att läsa böcker om historia, yoga hemma i vardagsrummet, skriva dagbok och skapa snirkliga bokstäver på skyltar och sådant…

 

Vi planerade en tur på 200 mil runt öarna och västkusten på Italien upp. Den planen reviderade vi ganska snabbt då vi läste in oss på reglerna kring kusten.  I
Napolibukten är vi inte ens välkomna över huvud taget och utmed många delar får man bara köra dessa fordon mellan klockan 14 och 19. Det är efter klockan 14 Mistralvindarna börjar ge sig till känna, oftast, och då vill man ha kommit en bit på dagsetappen. Så nej, kusten får bli med båt någon gång i framtiden.

 

 

italien1770

 

italien1768

 

Förberdelse så gott det nu går.

 

Vi kör två Yamaha Waverunner. Jag har en FX Cruiser, som är galet stadig och pålitlig. Det har den bevisat flera gånger under resan i de stundvis ganska hetsiga vågorna. Dessa vågor känns inte läskiga. De är helt enkelt bara dryga. Men dag två när vi rundade norra udden på Korsika då hade jag helst velat blunda. Malin gjorde det bitvis. Det kändes lättare då, sa hon. Hon som inte har den minsta tendens till någon vattenrädsla tyckte att de fyra meter höga vågorna inkommande på vår högra sida var lite i högsta laget när man blickar ut mot havet. Blundade man kändes de inte farliga alls. Hon blundade och höll tappert i sin tvååriga lillebror som sitter stadigt mellan mig och henne. Han verkar inte tyckt att det var ett dugg läskigt.  Det där med vindar, vågor och sjö är vansinnigt svårt att uppskatta och kan verkligen växla på nolltid. Men större delen av tiden har vi kört i lugna vatten och det har varit helt magiskt.

 

Min man kör en GP1800.  Lite lättare, lite snabbare. Han är dessutom lite mer härdad än sin fru vad det gäller liknande motorfordon. Vincent som sitter bakpå min man har utvecklats något enormt dessa veckor. Han har älskat varje sekund, oavsett vågstorlek. Jag misstänker att de följer vågorna lite bättre än mig och min man struntar i om det blir höga hopp och hårda slag. Det är meditation för honom. Själv undviker jag det gärna.

 

Vi kör med VHF radio båda två, har två GPS plottrar från Simrad som har fungerat utmärkt, heltäckande våtdräkter (i alla fall när vi gått över öppet hav), hjälmar, handskar, brillor och solskydd. Vi har brandsläckare, ankare, nödraketer och all världens nödvändiga båtpapper som om vi skulle vara ute med ett stort hangarfartyg. Så just den förberedelsen har varit bra nog. Nu har det ju aldrig uppstått något skarpt läge, så vi har ju inte riktigt fått prova, men jag tror inte vi har kunnat gjort mer där.

 

 

italien1769

italien1771

 

Vad det gäller avstånd och tid

så kan det vara väldigt svårbedömt. Vi hade tre veckor till förfogande, ungefär. Hade en plan på att hinna från Italien, över till Elba, Korsika och kanske lite Sardinien, men väder, vindar, barn, hamnkaptener och mer eller mindre tillmötesgående människor att ta hänsyn till, gör det ganska svårplanerat. Det måste få bli som det blir.

Något som varit viktigt är att hitta ett boende för natten så nära ankringsplatsen för skotrarna som möjligt. Det är oerhört mödosamt att slita med all packning fram och tillbaka i 30 graders tryckande värme. Har vi campat, så är det förutom våra klädbags även liggunderlag, sovsäckar och tält. Alla våtdräkter, hjälmar och dyngsura vattenskor och elektronisk utrustning, som man inte vågar lämna under natten. Men det är häftigt vad mycket som ryms på dessa förhållandevis små maskiner. Vid hemkomsten för ett par dagar sedan till CdP insåg jag hur mycket vi hade haft med oss när flaket på min Hillux fylldes ganska bra med grejor…

Vi har varvat campingboende, med en del hotellnätter och några nätter under bar himmel. Den närmaste parkering vi hittade boendet var i Porto Vecchio, där vi hyrde en katamaran en natt och fick dra fast skotrarna längs med sidan av båten. Bara att hoppa på morgonen efter. Det var det mysigaste boendet på resan. Tyvärr en vågig dag innan, så Malin var en aningens sjösjuk vid ankomsten och natten var blåsig vilket gav Viggo samma sjuka under natten. Frukostvärdinnan som kom och fixade maten var enormt gullig. Tog sig an Viggo medans vi andra åt och packade skotrarna. Baddade pannan, gav vatten och torkade spyor. Fantastisk människa som jag alltid kommer att minnas.

Jag kommer också att komma ihåg en hamnkapten i Sant Florens på norra Korsika, som på morgonen vid vår avresa var helt galen över var vi hade lagt skotrarna. Detta trots att en kollega till honom kvällen innan sagt att det var okej. Denna man hämtade till och med en bil med trailer för att forsla bort våra maskiner. Han skrek och härjade så att hans personal till slut fick säga åt honom. Sur som ett åskmoln rivstartade han sin bil till slut och drog. Detta var dag två. Samma dag som de där fyrametersvågorna. Då var jag nära att slänga in handduken faktiskt. Nog för att jag förväntade mig ett annorlunda äventyr och att det skulle bli lite mer spännande än att botanisera runt i en all-inclusive-buffé, men att bara ta fighter med hav och människor i stekande sol med tappra barn som så väl gillade läget… NJa, då kändes det halvtungt en stund.

Men det var bara den där dagen. Alla andra dagar har bjudit på härliga upplevelser, annorlunda, vackra och livsbejakande. Mängder av härliga möten med olika sorters människor och platser. Havet har varit ganska snällt. Bitvis sagolikt faktiskt.

 

italien1774

italien1783

 

italien1775

italien1780

 

Jag kärade ner mig i Calvi

på Korsikas västkust. Dit skulle jag lätt kunna ta en veckas semester och njuta av staden och jättefina stränder. Vincent och jag var in i en av de katolska kyrkorna. Han är väldigt kulturintresserad min mellersta. Han var överlycklig när han upptäckte att katolikerna har dockteatrar i sina kyrkor… I själva verket var det biktstolen med sitt sammetsskynke mellan prästen och den som biktar sig…

Jag hann inte börja förklara innan han upptäckte ett eluttag bakom en av tavlorna och utbrister högt och ljudligt: -”Kolla mamma! Här kan du ladda din telefon…”

Några dagar senare när vi vandrar runt i Bastia på Korsikas östkust får han syn på en Jesusavbild på en husvägg. -”Mamma, kolla den där gubben. En nakenfis med handduk. Men det är ju mycket hav att bada i här…”

Hm, kanske borde köra lite religionskunskap med honom. Men han har ju en pappa som är den absolut största ateisten som satt sina fötter på vårt jordklot, så han har väl att brås på, eller något…

Han fyller fem år om en dryg vecka och han är hur som helst underbar att lyssna till när han drar igång. Det är de alla tre på sina sätt. Malin med sitt lugna coola förstånd och Viggos språk som fullkomligt exploderat de senaste veckorna. Men tyvärr är favoritordet där fortfarande bajskorv… Tack och lov är det inte så många i Italien och Frankrike som vet vad det betyder.

 

italien1778

italien1782

italien1776

italien1777

italien1781

 

Och så Bastia då…

Den stad vi såg från vattnet när vi först nådde fram till Korsika från Elba dag ett, men tänkte att den inte var någonting att se, så vi övernattade hos en australiensiska uppe i Sisco istället. Bastia, den stad vi tänkte hoppa över vår näst sista dag och försöka hinna direkt över till Elba för att försöka minska risken för en turbulent hemfärd över öppet hav. Men vi insåg att tidsmässigt blev det bättre att ta en natt i den staden och dra tidigt nästa morgon istället. Ett bra beslut på flera sätt.

Vi har sett Ajaccio, Bonifacio, Porto Vecchio och Calvi. Jättefina uppfräschade hamnstäder i en riktigt härlig turistanda. Och så Bastia då… En helt underbar gammal hamnstad som på något vis vägrat ta efter de andras anpassning till jetset och överdådighet. Här finns det en själ, en hjärtlighet och något annat som jag inte riktigt hann ta in på den korta tid vi var där. Hit måste jag tillbaka. En långweekend och bara leva i Bastias historia!!!

 

Så återstod bara överfarten från Frankrike tillbaka till Italien. Vi drog mot solen klockan sju på morgonen. De fem mil öppet hav mellan Korsika och Elba var snälla. Disiga, men snälla. Men man såg inte över till land denna dag. Lite läskigt, men också väldigt vackert. Vid halv nio hade vi nått Elba och åt en stor frukost i Marciana Marina. Detta ställe som nästan börjar kännas som ett andra hem i Italien. Det var här vi kollade på hus först. Två dubbla espresson och en stor färskpressad juice, tillsammans med en våningstoast. Det skulle lätt räcka som energi över den sista biten till Italiens fastland.

Här någonstans började de söderkommande vindarna, som vi försökt fly ifrån göra sig påminda. Det var inga höga vågor mellan Elba och Punt Ala, men de var riktigt fräsiga. Saltöversköljningar och en känsla av att vi snart var hemma gjorde att jag tog helt slut halvvägs över. Totalt stum. Sista milen var bara på huvud. Inte njutbara alls. Att sedan se förödelsen längs med kullarna efter den stora skogsbranden, anlagd dessutom, som härjat bakom Riva och vidare in mot byn. Så sorgligt.

 

italien1772

 

Men så känslan när vi väl satt oss på fast mark.

I skuggan i hamnen i Castiglione della Pescaia. När Mattias gick upp till Luca och köpte bubbelvatten och ett par Coca-Cola (vi dricker aldrig läsk annars), för att fylla på reserverna. När Gunnel säger att jag och Malin får åka med henne upp till jobbet, så vi kan köra ner vår bil ner till byn. När man känner att vi börjar få ett hem här. När man känner att vi har fixat det här. Vi har varit med om så mycket. Vi har lärt oss massor. Och vi är hemma igen. Man är så slut, men ändå så nöjd och så galet stolt över sina barn som fixat det här med bravur.

Den känslan…

 

Karmisar Becca

 

Annonser

Publicerat av

Välkommen till en helt vanlig småbarnsmammas liv i en småstad mitt i Sverige, en dröm i Italien och ett hus någonstans bortom verkligheten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s