Den där trista alldagligheten…

mot något annat ett år framöver. Nu har inte vi någon direkt trist vardag. När den infinner sig i vår familj, så tycker de flesta av medlemmarna att det är ganska gemytligt. Vi har liksom ingen ordinäritet (är det ett ord???). Allt flyter samman hos oss. Det finns inget som vardag, måndag till fredag, semester, stress eller avkoppling. Jo då, vi har alla ingredienser av det. Precis som alla andra. Vi vet bara inte riktigt någon almanacka som tydligt visar när av vad infinner sig.

 

 

På pappret har vi det lite för bra…

 

Ni vet, så där som om man skulle beklaga sig över något så skäms man nästan. Men i själva verket har väl de flesta det ganska lika. Vi slåss för samma framtid, vi boxas för att våra barn ska må bra och känna sig trygga och vi försöker förgylla vår fritid så gott vi kan. Och vi jobbar ihjäl oss för att slösa pengar på onödigheter… Och, jo även de allra flesta som inte är högavlönade gör faktiskt det…

Vi har nu valt att tillbringa ett år från det vanliga livet. För att ge oss själva och barnen ett sorts perspektiv på det vanliga liv som vi lever. Det som för oss är vanligt. För hur man än lever, så blir det för alla människor en sorts vanlighet. Det spelar ingen roll om du bor i en egentillverkad koja i skogen, eller seglar runt jorden i en primitiv liten segelbåt eller om du har en lyxvåning på Manhattan. Det blir till och med en helt vanlig normalitet att vandra utan tillgångar på flykt från sin hemland med ett hopp att någonstans till slut finna något bättre…

Vi har ju någonstans nått vårt mål och fått det precis så som vi vill ha det. Som människa tror jag därför att det är oerhört viktigt att få en överblick på detta. Att hitta att sätt att vara nöjd med vad som åstadkommits hittills, resten av livet.

Jag hörde någonstans, eller om jag läste det, för många år sedan, att det tar oss människor cirka tre månader att vänja och anpassa oss vid något. Oavsett vad det är. Fattigdom, rikedom, uppassning, misshandel…

Om du har en enrumslägenhet på 25 kvm, så kommer du om cirka tre månader känna behovet av något större. Om du till slut köper ett slott på 600 kvm, så kommer du aldrig, trots detta känna att du har tillräckligt med utrymme. Du måste jobba på ditt eget perspektiv.

Så här är vi nu. Bortom vår verklighet.

 

 

Här ska vi göra allt vi kan för att under ett år bara vara. Vi ska göra massor av saker, men vi ska försöka göra dem på det sättet att vi hinner det vi hinner och resten hinner vi en annan gång.

Här, på dessa bilder, hinner vi ro över för att hämta tillbaka bryggan vi körde ut över isarna i vintras. Den har legat fast tills dess att isen inte bar längre. Under sommaren har den drivit över till andra sidan sjön. Sist vi var här var i mars, så det har stått helt tomt i ett halvår snart. Bryggan är nu fastsatt och badstegen är ditskruvad. Nu har vi som genom ett trollslag en mysig badplats och en möjlighet till tvagning sommartid.

Det Ni! Vilken lyx!!!
Tack pappsen och lillebror för hjälpen.

 

Karmisar Becca