Jag läste en forskningsartikel i DN i fredags.

En artikel från den 24 januari av Elvisprojektet och Malin Bergström som en av forskarna och tillika barnpsykolog, som florerade runt i sociala medier och som det i sig inte var något som helst fel på. Den handlade om skilsmässobarn och huruvida de far illa av växelvis boende eller inte. Det är bra att forskning bedrivs åt alla håll. Då kommer vi en bit framåt.

 

Det jag grottade in mig i var vad alla skrivit i kommentarsfältet. Man måste ju få tycka, men att smutskasta varandra och hävda att den ena har mer fel än den andra i denna fråga. Att någon annans barn, som man inte ens vet vilka det är, aldrig har träffat, inte ens lever i närheten av, måste må jättedåligt över sina föräldrars val av lösning på skilsmässosituationen. Det gör mig mörkrädd. Det innebär ju att de allra flesta som kommenterat inte har någon som helst koll. Hur kan någon annan som aldrig träffat mig veta vad som är bäst för mina barn vad det gäller boendefrågan?

Som skilsmässobarn med egna skilsmässobarn, så är min erfarenhet att om barnen känner att sina föräldrar mår bra och inte ger barnen en anledning att tro att man är oense (även om man ibland är det), så löser sig resten ganska bra.

 

 

Är det samma sak och i så fall, varför har man då en helt annan åsikt?

Och så började fundera över de två barnen i denna familj som inte räknas in i statistiken som skilsmässobarn, men som i allra högsta grad också känner av det växelvisa boendet, då deras syster ibland är hos oss och sedan veckan efter är borta och man förklarar att nu är hon hos sin lilla pappa (Minis benämning på lilla M´s biopappa).  Mina barn vet inget annat. Inte lilla M heller. Hon var så liten, så hennes liv innan delade föräldrar kommer hon inte ihåg, mer än i bilder som hon har fått återberättade. Så för dem är det inte konstigt och jag uppfattar det inte som att någon av dem tycker det är jobbigt. Det är klart att det blir känslosamt ibland, men det blir det ju för alla barn och föräldrar. Skilda eller inte.

Men så börjar jag fundera på dessa två minsta. Man pratar om barn med två boendet och svårigheterna omkring detta. Att inte få ha en fast punkt.

Mina har ju tre boenden!

Och som vi faktiskt växlar ganska mycket emellan. När man nämner det för människor, så är kommentarerna oftast:  -”Å, vilken möjlighet för barnen” eller  -”Vad härligt att ge barnen olika kulturer” eller  -”Jag önskar verkligen att vi också hade möjligheten att göra det ni gör”.  Jag har aldrig fått höra:  -”Men vad vidrigt. Hade du som barn velat flytta runt så där mycket i tid och otid”.

Och min inställning har nog också varit den. Att mina barn har en otrolig favör att ha en vardag i Hovis, ett stycke italiensk kultur i Toscana och ett vildmarkshus i fjälltrakterna. Att lilla M har fyra omhuldande föräldrar istället för två. Att hon har fått många fler syskon än vad hon haft om hon inte var skilsmässobarn och att hon får så många fler möjligheter i sitt liv just på grund av detta. Jag har trott att våra familjer faktiskt gör ett ganska bra jobb.

Men mina barn kanske far illa?

 

 

 

Den här Mamman har i alla fall haft en helt magisk helg. Vi hade vänner som under gårdagen kom upp från Borlänge bara för att umgås med oss:)) Vi hade en suverän utflyktsdag till Njupeskär och Fulufjällets Nationalpark, i perfekt väder och alldeles lagom temperatur för lite vandring. Barnen såg ut att ha jätteroligt och såg inte ut att fara illa alls.

Men jag ska fråga dem idag.

 

Hoppas ni alla får en finfin söndag!

 

Karmisar Becca