Att stenlägga med egna stenar från tomten…

 

det är hårt slit. Jag tar inte åt mig av det hårda slitet här. Jag hade varit ledbruten innan jag ens fått in den första kilen.

 

 

Meningen är att vi ska lägga sten mellan stugan och ladan. Det är inget jätteområde. Gissningsvis 10 kvm. Men när man inte är på bygghandeln och köper stenen, utan bryter den själv, då tar det sin tid. Stora M beklagade sig lite denna fredag eftermiddag, arbetsnarkoman som han är, att han inte fått så mycket gjort den här veckan… Han har slitit som ett djur med de stenarna ”vi” hittills fått till.

Visst är det häftigt med de vågmönstrade?

Några har det mönstret helt naturligt när man vänder upp dem. Vi ska försöka få hela första ledet av stenar med detta mönster nedanför trappan. Perfekt att skrapa av smutsigt leriga skor på.

Det kommer bli så snyggt när det är färdigt!

 

 

Själv ägnar jag mig åt att piffa till inomhus…

 

hemmafru som jag är detta år. Jag försöker leva upp till den rollen till fullo. Jag fixar med blomsterarrangemang i diverse vackra vaser. (I själva verket har jag ryckt upp några små tallar som ändå står för tätt och tryckt ner dem i för länge sedan urdruckna Proseccoflaskor). De är nu utplacerade i några olika fönster här i stugan. Och jo, det passar här.

 

Jag har idag även hittat, efter långt och gediget letande, den perfekta kaffeburken för detta hus.

Det, om något, är viktigt!!!

 

 

Jag behöver ner till vår huvudstad igen några dagar nästa vecka. Den sista turen i bokföringssvängen. Sedan saknas bara några högskolepoäng till, så kan jag be att få avlägga mitt skriftliga prov hos revisorsnämnden…

Nej, det där var ett skämt. Herregud jag är ju bara frisör. Men jag ska nog se till att bli en fena på att driva den ekonomiska pappersbiten för vårt andra företag också vad det lider. Jäklar vad kul det ska bli!

 

Svårare och svårare är det däremot att lämna den här platsen. För varje gång man behöver göra det innebär det en känsla, som i det närmaste nog kan beskrivas som vånda.

Jag känner mig lite som Jacob i ”The beauty and the beast” från 80-talet. Jag älskade den serien. Jacobs ångest när hans folk som levde i tunnlarna under New York behövde, av olika anledningar, upp till den riktiga världen. Till stressen, reglerna och hysterin.

Ha, ha, jag börjar bli en riktig bohem. Det ska bli jättemysigt att spendera lite tid hos min syster igen. Stockholm är vackert. Det är ju kontrasterna som skapar ett innehållsdigert liv.

 

Trevlig helg på er!!!

 

Karmisar Becca