Jag jobbar på verksamhetsberättelser för bolagen.

 

Min man drog idag ner till hemstaden under förmiddagen för att, förhoppningsvis, få ett avslut för en långdragen tvist som vi jobbat med sedan i oktober. Om jag som anställd i mina tidiga arbetsår förstått va det innebär att vara företagsledare eller ägare hade jag haft en helt annan ödmjukhet inför mina chefer. Men med livet lär man sig. En sak är att jag aldrig i mitt liv någonsin igen kommer beblanda mig med att ha anställda. Jag ber om ursäkt för min rättframhet för er som är det, men det finns ingen anledning för en egen företagare idag att anställa någon. Håll företaget på den nivån, så att ni inte har behovet! Där gör man pengarna som privatperson i långa loppet! Det är så vår skattepolitik ser ut…

Eller flytta utomlands!!!

Jag har ägnat dagen åt våra bolags verksamhetsberättelser eller årsberättelser eller vad man nu bör kalla dem för.  Berättelser för ”alla” de två bolag som kräver det. Min lilla enskilda firma behöver det inte. Den berättelsen hade blivit så tragisk. Inte ekonomiskt, men på alla andra tänkbara sätt. Så jag är oerhört glad att jag slipper skriva den…

Halv dagen i tid har jag kanske kunnat ägna mig åt detta. Resterande av denna onsdagens tid har mer lämpats sig åt att styra upp smågrabbarna…

 

Jag frågade min man i morse, innan han lånade min skoter för att ta sig till sin bil över sjön, om det var något speciellt han ville ha med fastighetsbolagets berättelse. Jag antar att han litar på mitt omdöme. För svaret jag fick var: -”Du räknar pengarna, jag ger människor på moppo”. Sen åkte han mer eller mindre… Han tycker det här med pappersexercisen är något överdriven. Han vill bara göra ett bar jobb fysiskt (inte handgripligen då).

 

 

 

Nu har alla fyra gått och lagt sig.

Min man kommer kanske vad det lider hemåt under morgondagen. Jag hittade något övergivet vitt vin i  vår 12-volts kyl som jag fyller strupen med och passar på att skriva ner några rader innan jag somnar.

De har faktiskt, över lag, landat här hemma efter helgen i Hälsingland och skött sig riktigt bra. Det är ändå ganska svårt att få arbetet gjort när man inte kan göra det ostört. Jag tycker ändå att jag alltid varit ganska så luttrad vad det gäller just det. Mina barn har alltid varit med mig på jobbet. Och här, om någonstans, så är det ju ganska enkelt att ha dem runt sig. Så ingen ursäkt för halvdagsjobbet egentligen…

 

 

Men jag gillar att skriva. Alltid gjort.

 

 

Att blogga är ju egentligen samma sak som gamla tiders dagböcker. Jag vet inte hur många jag har kvar. Som jag faktiskt har sparat (jag som aldrig sparar någonting). Dessa gamla tiders dagböcker är ju på sätt och vis samma sak. Men förr blev berättelserna oftast offentliga först efter författarens död och bara för de mest intressanta enligt förlagens värdering.  Vi lärdes såvida av dennes erfarenhet först senare.

I dessa dagar finns ”dagböckerna” till beskådning för alla och man väljer själv vilka man tycker är intressanta och vilka man vill följa. Jag gillar det. I min lilla beskådarsfär så funkar det. Jag får sällan kommentarer eller mail om något negativt som inte har någon form av substans. Och jag gillar att hålla mig här. För det gör att jag kan fortsätta skriva som jag vill.

Uppskattas det inte i framtiden, så återgår jag väl helt enkelt bara till mitt privata dagboksskrivande…

 

Sov gott alla!

 

Karmisar Becca