Ser på kvällens avsnitt av Det sitter i väggarna

och program av dessa slag sätter alltid igång funderingar om framtid och baktid och mellantid och tid, tid, tid…
Människors livsöden och olika möjligheter och villkor. Vad man själv har getts för förutsättningar och vilka man tar och skapar för sig själv.

Jag har funderat mycket på detta under det senaste året… Vad jag vill ge mina barn och vad jag tror är bra för dem. Allt vi väljer att göra får kanske konsekvenser på både gott och ont.

Vi valde att ta ett år i vildmarken, att ta våra minsta från förskolan under det året. De fick lära sig massor som de inte hade gjort på samma sätt annars, men det har också fått Minstingen att behöva kämpa lite hårdare vid återkomsten. Han kom nämligen inte ihåg något alls från sin tidigare tid vid dagis eller här hemma i huset.

Vi valde att spendera två månader i Italien i direkt anslutning till vår tid i vildmarken. Ytterligare en nygammal omgivning för barnen. Får de någon gång landa ordentligt?Behöver de landa? Det är ju så här vi har det och de är ju med oss…

Mini är nästan lite översocial (om man kan vara det vid sex års ålder). Han blir nog lite så av att spendera tid på så många olika platser och ihop med många och väldigt olika typer av människor.

När vi kom hem hit till Hovis i augusti tittade sig Minstingen fascinerat omkring här hemma i vårt hus och frågade: -”Hur länge ska vi bo på det här hotellet?”

Jag förklarade ju då att det är här vi har vår bas, vårt hus, vår vardag.

Svaret från honom blev då: -”Wow!!!”

Jag har tre väldigt härliga barn.

Jag tror att de trivs precis som det är. Förmodligen blir det bra. Spännande att se vad de gör med sig:))

Karmisar Becca