Jobbar du aldrig? Den frågan fick jag ställd till mig igår.

Jag ska försöka svara på den på ett bra, ödmjukt och ärligt sätt. Även om jag egentligen skulle vilja spy ut ett kaxigt svar till just denna människa som ställde frågan. Den ställdes på ett sätt med massor av avundsjuka mellan raderna och med en tro om att veta vilket lyxliv som bara har serverats mig och min familj på den där härligt goda räkmackan.
Jag förstår att jag delvis själv är orsaken till denna fråga, men inte till inställningen. Jag väljer ju att lägga ut mer av min fritid än av mitt jobb.

Jag intygar här med att mitt jobb på kontoret är skittråkigt att se på bild!!!

 

Om jag ska vara helt ärlig så tror jag att det är ganska få som har ett räkmackeliv. Eller?

Oftast svarar jag, om någon vågar fråga mig öga mot öga att: ”Nej, jag jobbar inte. Varför skulle jag? Jag behöver ju inte.” (Det är inte sant att jag inte behöver, men jag brukar liksom inte kunna låta bli…)

 

Här nedan följer ett mer sant svar. Egentligen tycker jag att det är kanske lite för privat, men jag bjuder på det för dem som vill läsa.

 

Jo, vi jobbar. Vi jobbar mycket. Numera har vi lyxen att periodvis ha det ganska lugnt. Samtidigt så vet vi aldrig riktigt när det hettar till och det krävs dygnet runt arbete i flera veckor. Det kan ske idag, imorgon eller kanske aldrig igen. Bakom vår situation idag ligger det stenhårt jobb, mycket sorg och saknad och en oförsonlig vilja att se till att inte vänta med saker. Då kan det vara för sent.

Vi har skapat en situation som innebär en enorm frihet för vår familj. Vi kan vara flexibla och jobba från flera olika håll. Detta gör ju så klart att vi även kan vistas en hel del i vår Dröm om Italien. Men vi jobbar. O ja, vad vi jobbar.

Visste ni för övrigt att vårt fashionabla lyxhus i Italien (ett litet stenhus på 75 kvm och utan några extravaganta faciliteter) kostar oss väldigt lite. Om mitt liv som det ser ut idag skulle raseras totalt, så flyttar jag ner dit och bor supermysigt för ungefär 900 kronor i månaden. Plockar frukter uppe i trädgården, oliver nere på vägen, fyller en tomflaska med vin nere på ”lösviktsvineriet” nere på byn (1 liter för 1 Euro och det är gott). Där nere kommer jag leva lyx för väldigt lite pengar. Det kanske egentligen vore att föredra…

 

 

Och vad är lyx egentligen?

För mig är det att ha mina närmaste kvar i livet, att veta vilka mina riktiga vänner är (ni är ovärderliga och helt fantastiska). Visst är det härligt med familj och vänner som bara vet om hela din historia. Vet hur allt tidigare har varit, som vet hur allting är nu och varför det är så. De som förstår varför man är den man är. De som inte dömer genom några instabilder. Det är lyx för mig. De som varit med från början.

 

I helgen som var gjorde vi Järvsö. Inte för att vi var tvugna den här gången utan bara för att träffa vänner och mysa. Det var min systers idé. Så avkopplande det är att komma dit. Där uppe känner mina vänner verkligen mig. Det är lyxigt.

 

Vad är lyx för dig?

 

 

Hoppsan, det här blev ett smågnälligt inlägg så här på fredagseftermiddagen. Sorry for that. Meningen var väl kanske mest att få oss alla att tänka efter lite.

Ni vet det gamla talesättet…

 

 

Fundera mindre på vad andra tycker. Det måste jag i alla fall göra…

 

Vet ni! Alldeles nyss ringde det från Luxemburg. De ville ha mitt och min mans fullständiga namn. För den 2 april ska denna bonnjänta från västgötaslätten med sitt fantastiskt fina släktträd med enbart drängar, pigor och tiggare på en kabinettlunch på EU-domstolen. Någon som har koll på vad det är för dresscode på den???

 

Hoppas ni alla får en riktigt härligt vårig helg med massor av mys!

 

Karmisar Becca