Sista kvällen för mig själv…

Ganska mysigt. Imorgon kommer stora M hem. Jag kommer att hinna träffa honom i några timmar i alla fall. Och jag har allt under sådan fruktansvärd kontroll:))

 

 

Alla firmapapper är i perfekt ordning. Jag har några få leverantörsfakturor att lägga in för betalning imorgon bara. Jag har lyssnat på Gynning och Berg hittar sig själva hela veckan, gapskrattat så tårarna runnit och blippat in siffror på datorn samtidigt så fingrarna bara gått av sig själv. Jag hoppas att de aldrig hittar sig själva, för då kommer det bli mycket svårare att jobba:)) Så fruktansvärt rolig pod de gör!

Jag älskar när Bergs familj kör på ett rådjur och hon har sett alldeles för mycket på Norrlänska serier som Jägarna och får för sig att alla norr om Sundsvall har ett vapen hemma. Ringer på dörren på närmaste hus och ber de komma ut och skjuta djuret…

Eller Gynnings galna självgoda självförtroende med så mycket noll insikt och massor av intelligens. Svårslagen.

Jag har packat till mig. Jag har packat till barnen. Jag har jag har tvättat och vikt allt, så stora M bara kan komma hem och packa om sitt.

Jag kan liksom inte bara åka på tisdag morgon och inte ha packat allt som barnen ska ha med när de kommer ner på lördag. Det är ju inte så att stora M inte kan. Han drar ju ner till Arlanda själv och flyger med båda galenpannorna och bor över själv med dem i Lucca en natt, eftersom jag först plockat klart oliverna på söndagen. Men packa, nja… Det blir kanske inte de sakerna som jag vill att de ska ha med sig. Nu garderar jag med att se till att alla kläder är rena, så deras räcker både till skolveckan och till deras nu färdigpackade resväska…, så att stora M inte får bestämma vad de ska ha med sig. Hur rättvist är det? Nåja, jag intalar mig att han nog gärna slipper…

Jag kan inte släppa den grejen, vill inte heller och skulle aldrig lämna ifrån mig det ”ansvarsområdet”. Det kan nog vara min största skräck… Att någon annan packar mina barns grejor…

 

 

På tisdag morgon åker jag ner till Italien igen. Till en gård som jag inte har någon aning om hur den ser ut eller exakt var den ligger. Ingen aning om vilka människor jag kommer möta. Inte om de pratar svenska, engelska eller italienska. Jag tänkte väl haffa en taxi utanför flygplatsen och ge chauffören adressen…

Men icke! Så kan man inte göra!!!

 

I onsdags på min kurs i Italienska spände vår urgulliga 74-åriga italienskalärare ögonen i mig när hon hörde det. Hon har bott i Italien i 64 år (kom till Sverige för tio år sedan).

”Lita aldrig på en italiensk taxichaufför”
eller snarare
”Lita aldrig över huvud taget på en italienare”

Så nu har jag snällt förbeställt transfer, fått taxinumret på papper samt chaufförens namn, telefonnummer och mailadress och jag har lovat att jag ska fota hans taxilegitimation i smyg ifall någonting händer.

Jag har även fyllt min resväska med skördekängor, träningskläder och klänningar. En stor regnrock och massor av böcker. För under de nästkommande tre veckorna ska jag lära mig att framställa den bästa jungfruoljan och äntligen, äntligen bli bokmal igen.

 

Karmisar Becca