Vi sålde en utsikt i onsdags…

Jag kommer sakna den så mycket. Min första egna utsikt i Italien tillhör nu någon annan. Jag älskade verkligen den utsikten. Den var min på något sätt. Men jag har fått den här istället. Bilden är tagen från fönstret från vår nuvarande matsal. Visst är den fantastisk? Men den är inte riktigt min ännu…

Jag jobbar på det…

 

 

Imorgon flyger vi hem till Sverige.

 

Jag förbereder idag för övervintring. Jag vet att trädgården kommer att växa igen. Så spontant känns det ganska onödigt att göra något åt den. Men jag försöker i alla fall att tänka att det jag gör nu kanske jag slipper nästa gång jag kommer hit. Just nu är det ganska grönt och fint. På sommaren är det bara utbränt och torrt.

 

 

Jag har börjat älska Vetulonia…

 

En liten etruskisk by uppe på ett på ett berg nära havet. Precis där jag vill vara. Vi har hittat det finaste huset med den mest fantastiska utsikten. Jag behöver bara landa här för att förstå att det är här jag vill vara. Och som vanligt vill jag inte alls åka hem till Sverige imorgon…

Jag är inte alls religiös, men jag respekterar tron. Här ligger mitt hus mellan de två kyrkor som finns i byn…

 

 

Den lilla till höger (det är vårt olivträd i fronten), där det fortfarande är en del bröllopsceremonier. Eller huvudkyrkan till vänster (det är vår husgavel ni ser längst till vänster), där mässorna hålls varje söndag… Den kyrkklockan som slår varje dag från klockan sju på morgonen till klockan tio på kvällen. Vårt hus befinner sig emellan dessa två. Trots min avvikande tro, så tror jag nog ändå att mitt  hus ligger i ett perfekt läge för någonting…

 

 

Som vanligt lider jag någon form av ångest över att behöva lämna. Jag vill inte. Jag hade föredragit att stanna. Men nu är inte livet bara upp till mig.

Men ibland önskar jag det mer än andra gånger…

 

Karmisar Becca