Orientaliskt att vara hemma

Från ett omtag på sommaren i Italien

till ett riktigt oväder som väntade när vi landade på Arlanda i fredags. Barnen har ju längtat efter snö länge. Allt sedan våra kära grannar här hemma i Hovgården drog med flyttlasset till Portugal och efterlämnade tre snowracers på vår mark…

De hade hört från gamla M att det kommit lite snö. Jag förvarnade om att det förmodligen bara är lite puder som man inte kommer att kunna åka någon pulka på. Så fel jag hade…

 

IMG_5042

IMG_5092

 

Vi pratade om det igår i bilen, jag och stora M, på väg ner till Ludvika till vår kurs i Italienska. Att vi har nått upp till den känslan vi eftersträvat. Att det inte ska kännas som vardag och då absolut inte någon tråkig sådan att vara hemma. Hemma just i vardagen.

Efter att ha kommit hem i fredags (perfekt att landa hemma inför en helg istället för en söndag, det ska jag alltid göra framöver) har vi kastat oss in i vårt vanliga jobb på kontoret och fastigheterna och det känns helt fantastiskt annorlunda. Som att åka på semester, fast man slipper bo i en resväska. Allt är på sin plats och man vet vad som väntar fast det är ändå lite skönt nervkittlande att vara hemma ett tag. Precis så vill jag ha det. Den här gången känns det exakt så. Jag vill inte känna någon skillnad på semester och jobb.

Låter kanske helt idiotiskt för det är ju kontrasterna som skapar njutningen av ledighet. Det anser nog de flesta. Men inte jag. Jag vill känna den känslan alltid.

 

IMG_5050

IMG_5067

 

Nu har jag hittat den. Hela tiden. En perfekt balans. Nu när jag har hittat den är nästa utmaning att lista ut hur man fortsättningsvis ska kunna behålla den vad som än händer.

Ikväll är vi inbjudna till förhandsvisningen av en dokumentär av Maja Daniels. ”Min vän Barbro” om Barbro i Älvdalen och en helt underbar människa vi fått lära känna det senaste året här i Borlänge. En vänskap  och villkorslöst utbyte mellan två utsatta socioekonomiska grupper. Ali har hjälpt oss en hel del med mormors hus. Hans historia till där han är idag är minst sagt något helt annat än min.

När jag berättade för barnen igår att vi ikväll ska gå på en bio som handlar om Ali och hans liv blev de jätteexalterade. De älskar Ali. När jag sedan förklarade att Ali kommer från krig och mörker, flytt hit ensam när han var lika gammal som lilla M är nu. Då började Minstingen gråta…

Jag hoppas verkligen att den här dokumentären kommer att visas på tv framöver.

 

Ta hand om er torsdag!

Karmisar Becca

 

 

 

Publicerat av

Välkommen till en helt vanlig småbarnsmammas liv i en småstad mitt i Sverige, en dröm i Italien och ett hus någonstans bortom verkligheten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s