Så är det nog…

Kommer inte ihåg vem av alla experter på tv som uttryckte detta för någon vecka sedan, men hos mig etsade det sig fast direkt.

Det finns inte utrymme för egoism för tillfället. Alla behöver anpassa sig och rätta sig in i ledet så att det kan bli så bra som möjligt.

Var i Stockholm igår…

På tal om att resa. Och nej, jag tycker inte (märk att det är min åsikt, alltså inte beteende- eller vetenskapligt förankrat på något som helst vis) att man ska resa inom landet heller om det går att undvika och inte är nödvändigt.

Jag vred fram och tillbaka och lite uppåt och nedåt när jag försökte lösa min resa ner till Stockholm efter min bästa förmåga. Lilla M hade ett antagningsprov till gymnasiet inbokat och det var enligt mig nödvändigt. Hämtade henne på en mindre tågstation än Stockholm C, stannade hemma i min systers lägenhet, beställde hem mat, tvättade händerna ofta och så vidare.

Hade lite funderingar runt att vi behövde in till Kulturama några timmar idag på förmiddagen, men tänkte att vi tar bilen, gör det vi ska och åker raka vägen hem efteråt. Funderingar som visade sig vara en aningens i onödan då beskedet om att gymnasieskolorna bör förlägga sin undervisning hemifrån från och med idag kom igår. Så givetvis blev antagningsprovet inställt.

Så med facit så var ju resan ner till Stockholm gjord i onödan. Men nu finns inget som helst facit. Jag fick umgås ett extra dygn med min dotter, träffa min syster och fick ännu en gång utöva min alldeles förträffliga förmåga att få till logistiken i mitt och familjens liv…

Hemma igen alltså.

Fick verkligen en obehaglig känsla när jag var i Stockholm, och då var jag ändå aldrig in till stan. Nu vill jag bara vara hemma. Allting händer så fort och du har ingen aning om du kommer hem ikväll eller blir fast för att du råkat befinna dig i en så kallad högriskzon eller hamnat i ett utrymme där smitta finns.

Från och med idag plockar jag bort grabbarna grus från dagis och fritids. Jag kan lika gärna ha med dem på kontoret några veckor istället för att de ska behöva pussla med personal på skolan. Jag kan ju göra så utan någon jättestor uppoffring.

Jag har gjort en veckohandling på nätet som kommer med hemleverans imorgon (jag beställde inget toapapper) och jag har fyra olästa pocketböcker på sängbordet.

Trodde nog aldrig att jag någonsin skulle känna att jag hellre bara är hemma helt utan planer, men nu är det det endaste dugg som jag vill. Jag är inte rädd. Nej, det är inte det. Jag tror bara att ju mer jag kan undvika fysisk kontakt med min omvärld just nu desto bättre för alla. Kanske kan det hjälpa eller rädda någon och då är det värt det.

Ta hand om er. Tänk efter. Gör sedan vad ni på riktigt tror är bäst och möjligt, så kommer vi fixa det här om vi hjälps åt.

Karmisar Becca