Imorgon är vår sista

Imorgon är det sista gången i mitt liv

som jag ställer klockan tidigt för att köra upp lilla M till skolan i Järvsö. I tolv år har vi haft så många mil tillsammans på våra resor norr över. Imorgon blir det vår allra sista.

Vi kommer aldrig mer

behöva åka i snöoväder, aldrig mer på blankisade vägar, aldrig mer i soluppgången, aldrig mer. En mycket tudelad känsla.

Tänk året Bortom Verkligheten när vi behövde ta oss med skoter över sjön bort till bilen innan vi ens kunde påbörja de 28 milen enkel väg till skolan. Eller under månaderna när jag ammade småbröderna och behövde stanna för blöjbyten och matpauser mitt i mörkaste urskogen under smällkalla vintern. Tänk alla svenska musikklassiker vi kan varenda ord av texterna eller vad många ljudböcker vi har betat av.

Vilken ynnest det har varit

att få ha dessa resor med henne genom åren. Att få nästan tre timmar med henne för mig själv varje gång jag hämtat och lämnat fredagar och måndagar ända sedan hon var tre och ett halvt. Vilka fantastiska samtal vi haft. Vi har betat av så många viktiga och oviktiga saker. Reflekterat över människor och livet. Över vänner och ovänner. Skrattat, gråtit, funderat och sjungit.

I tolv år…

Imorgon gör vi den resan för sista gången till skolan. Jag kommer få så många timmar över att fördela på annat. Vemodigt, samtidigt som skönt. Vet inte vad jag känner. Det är ju som det är och vi har klarat det. Tillsammans.

Jag har haft privilegiet att få vara med hennes klass i Järvsö på en sista-minuten-lösning på klassresa under veckan som varit. De skulle flugit hem från Berlin idag. Istället fick det bli en tur till Hudiksvall. Låter kanske som bättre än ingenting. Men så blev det inte. Det blev bättre än bra. Malin (för hon är inte ett litet M längre) har till och med antytt under helgen att kanske detta blev lämpligare av många olika anledningar. Hon går i en jättefin klass med så fina kompisar. Att fått hänga med dessa 23 tonåringar i fyra dagar har varit fantastisk roligt. Att hon vill och tycker att det är mer än okej att ha sin mamma med är för mig ett bevis på stommen i vår relation.

Till hösten kommer hon fortfarandes bo tjugo mil från Hovis, men åt ett helt annat håll. Det kommer inte bli någon skillnad där. Men jag kommer inte behöva köra henne längre. Hon kommer skapa sig sin egen tillvaro. Hon kommer bli vuxen och vi har har gjort ett galet bra jobb under de tolv år som vi åkt bil ihop.

Älskade unge!!!

Karmisar Mamma

Publicerat av

Välkommen till en helt vanlig småbarnsmammas liv i en småstad mitt i Sverige, en dröm i Italien och ett hus någonstans bortom verkligheten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s