Vad är mitt mest hemma egentligen…

Jag har fått mig en funderare på det. Det har varit obeskrivligt mysigt att få jobba hemma i Järvsö igen under två dagar. Det känns så naturligt.

Hon jag jobbade för sa igår att det nog var dags för mig att flytta hem. Hem… Jag bodde i Järvsö i åtta år. Jag har bott här i Dalarna nu i tolv. Jag har bott i Vargön i 14, Härnösand i två och Örnsköldsvik i sex. Så vad är hem?

Ja, vad är då hemma?

Jag låg och funderade länge på det igår när jag landat här hemma på gården i Hovis. Huset jag bor i här är det hus jag bott längst i någonsin. Som mest har jag bott under samma tak i sex år tidigare. Det tidigare rekordet har nu fördubblats.

Men jag tror ändå inte att Borlänge slår hemmakänslan jag har för Järvsö. Huset här gör det, men inte platsen.

Jag skulle aldrig kunna rycka in i en brödbutik här och känna igen nio av tio som kommer in och handlar. Känna att det är den naturligaste saken i världen att småprata och när de går ut be dem hälsa hem till sin fru eller man och nämna denna vid namn. Några av dem frågar om vägen till någon plats de inte hittar till och jag kan lätt ge dem en vägbeskrivning så de kan orientera sig rätt. Skulle någon här fråga var någonting ligger skulle jag inte ha en aning även om jag bott här mycket längre.

Jag kommer nog alltid att känna mig lite som hemma i Järvsö. Jag minns precis när jag bestämde mig för att jag ville flytta dit. Det var vid en dynghög i Skålbo. Om det räcker med en hög djurbajs för att väcka intresset för en ort, så förstår ni nog vilken potential Järvsö har.

Men nej, jag kommer förmodligen aldrig att flytta hem igen. Det vore ju riktigt egendomligt om jag gjorde det nu när Malin flyttar därifrån. Men jag släpper det aldrig. Jag har mina bästa vänner där och det är något med denna by som gör att den är ensam i sitt slag.

Och man vet ju aldrig. Hemma är alltid hemma.

Karmisar Becca