Visst blev det en fantastisk midsommar?

Trots frånvaro av stora traditionella midsommarfiranden, så blev ju fredagen en av de finaste midsommaraftnar någonsin. Jag får uppfattningen om att många skapat sig ett firande som kanske egentligen passar dem bättre än alla de vanliga måsten som man annars alltid gör för att det bara ska vara så. Man har istället umgåtts med de få man verkligen vill ha nära sig och haft det ganska så gemytligt. Har jag fel?

Vi höll oss hemma.

Med en moster som kommit upp från Stockholm mot en man och pappa som drog upp till Nikkaluokta för att fira sin midsommar i midnattssolens land. Midnattssolen visade sig ändå bara ganska skaplig även här nere.

Jo det stämmer, pappan är med vid matbordet. Bilden är tagen precis innan han drog iväg, Idag har han bestigit den högsta toppen vårt land kan uppbringa. Klarblå himmel, vindstilla och folktomt. Hur många gånger får man en sådan perfekt toppstigning till Keb? Jag är riktigt avis.

Planen är att jag ska traska upp samma väg om några veckor. Kan bli riktigt spännande. Mitt knä brakade för drygt en vecka sedan. Det gör ju det ibland, oftast med några års mellanrum. Tänker jag efter så var det nog dags nu. Hög tid. Mitt vänsterknä har något emot mina fjällvandringar. Det var vid en sådan korsbanden slets av. Så varför inte krångla lite nu också.

Men jag tänker att det är jag som bestämmer inte ett knä…

Såg hur det plumsades i snö idag och halkades omkring på rullsten. Men om tre veckor kanske snön har smält och stenarna lösts upp i värmen och intagit ett mer asfalterat tillstånd… Vem vet liksom?

I väntan på en förhoppningsvis asfalterad vandringsled inom en knapp månad där uppe i Lappland ägnar vi dagarna åt vattenlek, bokläsning och glassätning här hemma på baksidan.

Karmisar Becca