ATT BARA FÅ ANDAS EN STUND

Det finns egentligen bara en plats där jag kan det.

När man öppnar dörren och kliver in över tröskeln här så kan man börja andas igen som man ska. Det bara händer. Det sker av sig själv utan att man behöver tänka på det. Den där rätta andningen ni vet. Hela vägen in från näsborrarna och långsamt ner till magen och tillbaka ut igen.

Alla mina känner något annorlunda här.

Till och med hunden. Han blir livligare, lite skälligare och mer yster.

Mini sa häromdagen, då vi oftast inte har med några surfplattor hit, att det är ganska skönt att slippa det. Att vi alltid borde göra så här.

Minstingen tycker som alltid när vi är här att vi borde bo här för jämnan. Han har sina första minnen härifrån när vi bodde här ett år, så han tror att han föddes här. I gästrummet. Vet inte varför han tror att det var i gästrummet, men det är ett väldigt trevligt rum:)) -Kan vi inte flytta hit mamma? Jag älskar skogen!

Lilla M skulle inte uppskatta att bo här jämt. Inte än på så där tjugo, trettio år i alla fall. Men till och med hon sa den här gången att man kopplar av på riktigt när man kommer hit.

Magiska kvällar,

kalla bad, blåbärsturer, en del umgänge med bybor och många timmars bokläsning. Det är vad den här veckan bestått av.

Lite pyssel på huset, en del vedklyvning, en ny löpare till köksbordet och lite hylldekor till glasskåpet, så det får en lite äldre touch än vad det egentligen är. Jag vill ju att stugan ska se gammal ut, även om den egentligen bara stått färdig i fem år. Nåja, ganska färdig. Det finns fortfarande en del att göra.

Löparen är gammal, men aldrig använd. Jag fick den för flera år sedan av en kund till mig. Det är stora M’s farmor som har vävt den. Hon hade köpt den av henne på någon marknad för säkert trettio år sedan. Den blev liggandes i hennes linneskåp. Så dök hon upp som kund på min salong och gav mig den. Är inte det fantastiskt!?

Jag har aldrig träffat henne, Mattias farmor. Jag har inte ens träffat hans föräldrar. Så allt som kan få mig att få en bild av hans familj suger jag åt mig. Jag hittade duken igen förra veckan när jag rensade vår garderob i tvättstugan hemma i Hovis. Fint vikt i en plastförpackning från 80-talet. Nu får den pryda vårt 150 kilo tunga hemgjorda köksbord här Bortom Verkligheten.

Jag tror någonstans att Svea Olsson skulle gillat platsen hennes duk nu får berika.

Karmisar Becca

Publicerat av

Välkommen till en helt vanlig småbarnsmammas liv i en småstad mitt i Sverige, en dröm i Italien och ett hus någonstans bortom verkligheten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s