På nummer 13 ska hon bo.

De nästkommande tre åren. Om 12 timmar börjar hon skolan. Här i Stockholm. Mitt i centrum. Hon ska åka tunnelbana 14 stationer varje morgon. Hon ska få nya kompisar. Hon ska dansa balett tre dagar i veckan. Hon ska nu skapa sig sin alldeles nya egna tillvaro. Utan att vi föräldrar finns bredvid.

Hon ser så mycket fram emot det.

Igår kväll gick jag och hon en sväng här i området. Vi var in på mataffären för att köpa smärtsalva och idrottstejp, ett måste i en balettis liv. Mellan varuhyllorna säger hon:

– Om jag fick välja fritt vem jag skulle vilja vara just nu, så är det mig själv!

Jag minns så väl min första dag på gymnasiet. I en ny stad. Jag kände ingen. Spänningen och alla nya ansikten. Att slippa bo hemma med mamma och pappa. Att hitta min egen början till ett vuxet jag.

Örnsköldsvik var en mindre stad i en annan tid. På många sätt ett tuffare klimat. Jag tror att vissa saker kan vara enklare nu. Somliga svårare. Hon får hitta sin väg.

Jag kommer finnas här ett par dagar till. Sedan släpper jag ut tampen en aning. Det känns ändå bra. Hon har varit redo för detta ganska länge. Hon är så värd detta. Hon har kämpat för det. Nu får hon utvecklas till den hon vill vara. På sitt eget sätt. Med friare tyglar och på sitt alldeles egna fantastiska sätt.

Vilken formidabel söndag det varit som avslut på detta sommarlov. Vi tog cyklarna, efter en lång och lat frukost här på nr.13, till Ålsten.

Köpte två sorters klass i hemgjorda strutar på Gelato Scarfó. Basilika och kardemumma. Tog ett ljuvligt dopp i Mälaren och beskådade alla båtar som passerade i fartleden.

Nu sitter jag på balkongen. Lufttemperaturen börjar återgå till human. Solen håller just på att gå ner bortanför Cirkel K skylten. Detta är Stockholm. Finaste huvudstaden som finns.

Karmisar Becca