Jag reste och så bra det blev.

Villa d’Este i Tivoli, strax utanför Rom. Ett palats med en trädgård i manieristisk stil med på UNESCOs världsarvslista. Denna magnifika plats fick avsluta min utflykt till Italien den här gången.

Halva mitt liv har gått

sedan jag senast besökte Tivoli och Villa d’Este. Jag skulle fylla 21 någon månad senare, nu har jag precis passerat 42. Både jag och trädgården har blivit en aningens mer patinerade sedan dess. Jag mer än den.

Jag vågade åka till slut.

Efter att stora M varit iväg vid två tillfällen efter att reserestriktionena lättat i juli, så vågade jag mig också iväg efter att han berett vägen. Man behöver lägga upp en resa annorlunda än vad man gjort tidigare. Tänka på ett annat sätt. Man behöver en andra och kanske en tredje plan som backup.

Resandet i sig är ungefär det samma. Transporten, boendet, restaurangbesöken. Det är ju bara att åka, sova och äta. Så länge du är helt frisk vill säga. Men vad gör du om din kroppstemperatur överstiger 37,5 plötsligt eller om du börjar få andra symtom under resan? Har du möjlighet att isolera dig där du befinner dig? Hur tar du dig hem om du inte blir insläppt på flygplanet? Vart sover du i natt om du visar för hög temp när du ska checka in på ditt boende? Eller var äter du om restaurangen nekar dig inträde? Sådant var inte ett problem tidigare. Nu gäller det att ha en plan för vad du gör om detta uppstår. Eller så är det enklare att bara stanna hemma. Jag vill inte stanna hemma längre.

Nu tempas du överallt. I alla fall i södra Italien. Vi reste utmed hela kustlinjen från Rom ner till tån, upp genom hålfoten, ner till klacken och upp längs med vaden. Min upplevelse var att man var oerhört noggrann med dokumentationen på boenden och restauranger. Kroppstemperatur, ditt telefonnummer och var du bodde och sedan var du var på väg där efter. Jag antar att man kan åka på dryga böter och riskerar stängning om dessa kontroller inte uppfylls.

Däremot vad det gäller att hålla avstånd och ta hänsyn på allmänna platser var man inte så speciellt noga med. Man får en känsla av att man gör det man måste för att undvika rättsliga följder. Man gör det inte så mycket för att undvika smitta. Med undantag här också förstås.

Men vad det gäller avståndsbiten så väljer man ju själv. Jag går inte dit där det är mycket människor. Det är ganska enkelt. Det märks att det är lågsäsong och att det inte är så mycket turister som det under tidigare vanliga omständigheter är. Vi var många gånger under vår tio dagar långa eskapad nästan själva eller helt själva på både boenden och matställen.

Jag kommer våga resa igen.

Det känns skönt att jag har brutit barriären jag haft kring rädslan för att resa. Det är inte farligt. Man måste bara ha en vidare plan om du skulle bli sjuk på plats. Jag skulle nog inte resa till ett land just nu där jag inte kan ta mig hem bilvägen om det skulle behövas. Så det är inte alls på samma sätt att resa just nu som tidigare, men det går och det är mysigt och vi fick bara positiva mottaganden var vi än kom.

Jag ska definitivt inte vänta ytterligare 20 år innan jag besöker Tivoli igen. En ljuvlig by så nära Rom. Nästa gång ska jag ta med mig en bok och lägga en hel dag i Villa d’Estes trädgård alldeles för mig själv. Det ska jag föra in på min bucketlist.

Älsk på resande!!!

Karmisar Becca