HÄR ÄR VI NU

Efter mycket övervägande fram och tillbaka.

Ska man flyga? Vad riskerar man om man åker? Kommer vi hem igen? Vad kan hända om vi blir kvar? Ja, just nu får man ställa sig många frågor innan en förflyttning. Lite räkna med att vad som helst kan hända.

Men det här är värt det till varje pris, men så klart inte för andras liv. Jag kan stanna här i karantän i det här huset resten av mitt liv om jag måste. Jag behöver inte mer än det som finns här.

Vi har verkligen lyckats med att få till boplatser på de två mest harmoniska ställen man kan uppbringa här och i Sverige. Att få kombinera det här med Bortom Verkligheten vore en dröm, som jag hoppas vi får uppfylla snart nog.

Vår första olivskörd.

Jag och Minstingen har för första gången plockat av vårt enda olivträd som vi har i vår trädgård. Utan nät och utan rätt typ av kratta. Det står på min önskelista inför nästa år. Nu nöjde vi oss med ett lakan, en vanlig trädgårdskratta och att femåringen själv fick klättra.

Nu står de där, glasburkarna från butiken här i byn som säljer det mesta man behöver. Fyllda med oliver i saltlag. Enklast brukar bli godast. Minst två månader får locken sitta på innan provsmakning.

Undrar hur det ser ut om två månader? Här pratas det om en ny lock down. Smittan ökar blixtsnabbt. Castiglione har som tur är hittills klarat sig förhållandevis bra. Likaså vår lilla by. Det vore ju fruktansvärt om vi bidrog med att dra hit smitta från Sverige.

Mattias testade sig innan han åkte. Negativt och inga antikroppar. Vi har hållit oss så gott det går här på vår kant. Precis som hemma. Det är ju inget som är annorlunda här egentligen. Så länge man är frisk vill säga. Får vi de minsta symtom kan vi stanna här och misstänker vi något vid hemkomst kan vi sätta oss i karantän där, så jag tar det nog ändå ganska soft. Vi får nog leva med det här på det här sättet ett långt tag framöver.

Jag plockar med mig några burkar med oliver, kryddor och olja hem från Italien. Ett litet stycke från min trädgård här. Så får vi helt enkelt se när nästa gång blir. Det får liksom bara vara så.

Karmisar Becca

Publicerat av

Välkommen till en helt vanlig småbarnsmammas liv i en småstad mitt i Sverige, en dröm i Italien och ett hus någonstans bortom verkligheten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s