Så är vi på den plats igen där tiden inte finns.

Eller den finns, men på ett annorlunda sätt. Här där man hinner lyssna mer på sina barn, på dig själv och på ingenting. Där dåligt samvete för att inte hinna inte existerar och livet landar på rätt plats i själen så fort man närmar sig huset genom skogen.

Det var en bitande iskyla när vi anlände för ett par dagar sedan.

När termometern visar lägre än 25 grader kallt utomhus, så är det nästan lika kallt även inne i stugan när man kommer. Då får alla bekänna färg kan man säga.

Men vi vet att det är så och alla har sin roll när vi kommer. Så efter att gallskriken på grund av stelfrusna tår och fingrar avtagit efter skoterturen genom skogen och grabbsen fått en filt var virad runt sig framför kaminen i sovrummet, så behöver ingen säga ett ord. Allt bara fixas. Att göra upp eld i alla kaminer är prioritering nummer ett på vintern. Det är oftast så kallt, så jag bara skärmar av och kör. Det går inte att tänka då. När alla sysslor för att allt ska funka här ute i vildmarken är gjorda, så är det bara att elda hårt i ett antal timmar för att få till en dräglig temperatur inomhus. Den här gången tog det oss cirka åtta timmar tills värmen började komma ner till knähöjd. Golven var varma först på morgonen efter.

Men nu är det ljuvligt här inne och temperaturen ute har ökat till bara -11°C under gårdagen och idag. Det har varit ett perfekt vinterväder och massor av härlig snö i skogen.

Min skoter och Bamse-pulkan har fått stå kvar här sedan förra säsongen. Jag trodde nog att hon skulle vara näst intill omöjlig att starta i den temperaturen som det varit, men efter att ha lyckats skotta fram henne bakom boden, så gick det faktiskt. Inte med elstarten, men väl med några välriktade drag i magnapullsystemet.

Magnapull, jag måste bara suga på det ordet lite. Jag har precis lärt mig det. Hade ingen aning om att det hette så förrän alldeles nyss. Det där dra-igång-motorn-med-rep-och-handtag-systemet man får ta till om skotern inte vill med elstarten.

Hon har översomrat med hedern i behåll och jag slipper sitta bakpå Vikingen och försöka hänga med i min mans galna körning. Nu ligger jag helst längst bak i ledet. Njuter av hur duktiga grabbarna är på att köra. Både i teknik och hur de hanterar överfarter och andra farligheter som kan uppstå. Jag fick verkligen en sådan där härlig stolt klump av mammastolthet i magen idag när jag lite meditativt puttrade på i max 50 km/h bakom dem och såg hur de hanterade det.

Det är viktigt att de vet och förstår hur det fungerar och hur man hittar. Om något händer oss här, så tar sig vare sig räddningstjänst eller vanliga skoterförare hit. Det här stället ligger inte vid några leder och för att ta sig hit måste man spåra själv och veta var man bäst gör det.

Vi har ett ljuvligt ställe här, men det är ingen lek. Att ha ett hus så här kräver sin kunskap både vinter som sommar.

Jag bevittnade nyss en konversation mellan mina söner när de kom in i hallen efter att ha varit ut tillsammans på dasset.

De har tydligen haft en diskussion om huruvida de skulle kunna rymma och hur långt de skulle komma innan de längtade hem.

Båda verkar vara överens om att bensinen i skotrarna kommer att ta slut så småningom och de har ju inga pengar att köpa ny, det kan bli kallare på natten och då kanske de kommer att frysa och den minsta i sällskapet tillägger som avslutning att han tycker att båda hans föräldrar är fina…

Jag utgår ifrån att de kommit fram till att en rymning inte längre är aktuell. Kanske ändå bäst att jag stämmer av med dem…

Trevlig helg!

Karmisar Becca