Tänk vad jordens vandringsleder får bekänna färg nu.

Det kryllar dessutom av dem här hemomkring. En riktig liten vandringspärla är Tunaåleden med sitt åvatten och böljande kullar. Man brukar tala om Tunaslätten, men här är det kulligt åt alla väderstreck. Verkligen lite som en annan värld nästan mitt i stan.

Galenskaparna behövde rastas ordentligt idag. Jag tror de känner på sig att lovet snart är över. Rastlösheten ger sig till känna och för mig kändes det som att min röstnivå var aningens för hög redan innan jag vaknade.

Så efter lunch packade jag och mormor fikat och tvingade två protesterande galenpannor att gå nästan fem kilometer (läs 15 kilometer med deras sick-sackande) äta kanelbullar, läsa ledens alla skyltar och drömma sig bort i hur det var på 1800-talet innan järnvägen kom och åns båttrafiks betydelse för handeln fortfarande hade stor betydelse.

Kanonmysigt!

Protesterna från Galenskaparna upphörde i samma sekund som de släpptes lösa på leden. Den ofrivilliga promenaden förvandlades till ett spännande äventyr ganska så på en gång och frågor och fantasi turades om att slåss om uppmärksamheten.

Att inta fika där ångbåtarna en gång lade till för att lasta varor var kanske det häftigaste. Att nu sitta där i total tystnad (nåja så när som på det ständiga snacket från grabbarna) och ett helt stilla landskap som numera återgått till bara naturen är mäktigt. Det tyckte även Master Jacques. Det syntes. Han njöt i fulla drag av utflykten.

Njöt gjorde vi alla. Vilket ynnest att ha allt detta så nära. Lite sol på det och vetskapen om att vi närmar oss sommaren med stormsteg gör livet ganska enkelt just nu.

Lägg på det till att man inte behöver eller kan planera någonting. Att man måste ta dagarna som de kommer och ingenting längre kan tas för givet. Ja men då återstår det ju bara att vara. Eller hur? Nästan i alla fall.

Krams på er!

Becca