… eller så får man bara läsa på och se till att göra alla tester som behöver bli gjorda och resa ändå.

Stora M är på väg till England. Är väl snart i Skåne. Just på GB-mark får han bara befinna sig över dagen för att inte karantänreglerna ska träda in. Så planen är av färja onsdag morgon från Holland, på färja onsdag kväll tillbaka mot Holland (alternativt följa med på en godsfärja direkt England-Sverige). Vi vet inte riktigt. Konstigt. Att inte riktigt kunna planera. Det hänger på restriktioner kring både virus och startade T1:or (skatter, tull och sådana där byråkratiska saker).

På ett eller annat sätt ska vi förhoppningsvis fått hem en båt från Storbritannien i slutet av nästa vecka hur som helst. Vi kanske inte valde det enklaste landet att bygga den båt vi vill ha i. Men vi beställde den i januari, så vi kan vare sig skylla på att vi inte visste om vare sig virus eller brexit.

Jag ser tiden fram till att jag får återse Italien som en lång, lång transportsträcka. Det är två veckor kvar, men det känns som att ett helt liv ska passera innan jag får åka. När sprack den där coronabubblan jag befunnit mig i de senaste femton månaderna? När jag tittar i min agenda för de nästkommande två veckorna så är den fullproppad. Hur gick det till? Vad hände?

Jag och mamma var till Hildasholm i Leksand för någon vecka sedan. Ett stycke Italien i Dalarna. Tack och lov för det. Så fint. Så fridfullt. Så långt från några måsten bakom dess murar.

Ni vet det här med en sak i taget och det viktigaste först. Fantastiska former av ord att förhålla sig till.

Jag hoppas bilderna i detta inlägg kompenserar en aning för det elände orden uttrycker. Mitt väsen har bara inte varit van vid att saker hopar sig på ett tag. Det betyder väl helt enkelt bara att det är dags att komma tillbaka till livet:))

För er som inte får möjligheten att se Italiens böljande kullar den här sommaren, så står Hilda Munthes sommarstuga i Leksand öppen. Jag rekommenderar den varmt.

Karmisar Becca