Så fint denna resa har flutit…

och som Europa har förändrats av Pandemin. Människor känns mer närvarande. Även om man numera går omvägar om varandra och ryggar till när man möter någon runt ett gathörn eller när hissdörren går upp, så är det med en känsla av omtanke.

Det är på sätt och vis enklare att resa nu än i höstas. Så länge man har ett negativt covidtest taget för max 48 timmar sedan, så löser sig det mesta.

Jag både vaccinerade mig och PCR-testade mig i tisdags inför avresan i onsdags. Vår idé var att ta ytterligare ett antigentest i Tyskland under torsdagen, men vi lyckades inte hitta något lämpligt ställe att boka på (väl i Tyskland sedan så fanns det teststationer i varje gathörn, så det hade bara varit att dyka in, men det hade vi inte kolla på då).

Under resan genom Sverige i onsdags listade vi ut att om vi alla gör ett test i Malmö innan resan över bron så klarar vi 48 timmar in i Italien (min mans briljanta idé ska erkännas). Jag var så fokuserad på att vi behövde ett till i Tyskland.

Så sagt och gjort. Stora M hade koll på testbarackerna innan brofästet sedan sin Englandsresa för två veckor sedan, så vi alla fyra var in och ut på under två minuter och testdokumenten kom på mailen mindre än tio minuter senare. Så med facit i hand så hade vi inte behövt vårt PCR-test från tisdagen heller. Men nu visste vi i alla fall att vi var riktigt friska. Tänk vilken pengako dessa testavgifter måste vara. Hoppas bara att vinsten går tillbaka till dem som drabbats hårdast av pandemin… …. ….

Vi sov i en gammal skola på Danmark.

Hos ett äldre par som driver ett Motel ute på landsbygden strax innan färjorna mot Puttgarden eller Rostock.

De var båda fullt vaccinerade och så glada för att kunna ta emot gäster igen.

Igår natt stannade vi i München. På ett hotell intill Olympiaparken. Perfekt för alla att sträcka ut i efter två tredjedelar av en resa på 270 mil.

Det var något speciellt med Jacques där. Han var så där extra uppåt. Kanske han kände på sig sitt ursprung för hans ras i just Tyskland:))

Det är påtagligt att Tyskland håller hårt på sina regler. Det var först här som vi faktiskt fick visa upp våra antigentester och det var inte okej att bära vanliga kirurgiska munskydd. De där dubbla tjockare vita gällde (det hade vi inte koll på). Men för 7 Euro så fick vi fyra stycken av receptionisten på hotellet. Plasthandskar på vid hotellfrukosten och det finns handspritsstationer precis överallt. Inomhus och ute på gatorna.

Samma känsla här. Alla väldigt glada för att kunna ha öppet igen och få ta emot gäster. Så klart.

I höstas var det inte riktigt samma när vi reste. Europa har fått sig en törn till efter det och det känns verkligen. Människor är än mer ödmjuka och också mer försiktiga.

Enda gränsövergången som stannade oss var vid Österrike. Så är det oftast. De ville inte se några dokument när vi sa att det var transit utan önskade oss bara en mycket trevlig resa och att vi skulle köra försiktigt.

Vi landade i Vetulonia strax före sju igår kväll. Åt en middag på ”vår” restaurang nere i Grilli innan vi tog oss uppför berget. Ägarinnan där höll på att spricka av glädje att vi var tillbaka och att ’bambini sono grandi’. Där och då kom den sedvanliga känslan tillbaka jag alltid får när jag kommer hit; Varför bor jag inte alltid här?

Nu sitter jag med mitt morgonkaffe på balkongen. Kyrkklockorna kommer om fem minuter slå åtta och värmen börjar ge sig till känna på riktigt.

För att befinna sig i Italien behöver du fylla i ett formulär på nätet när du åker över gränsen, med information om var du ska befinna dig och med vilka och någon man kan kontakta utöver dessa vid eventuell katastrofhändelse. Väl här på plats ska man anmäla sig till den lokala myndigheten.

En känsla av att Europa ändå försöker sitt bästa för att ha koll. Man vet nu att vi är här om något skulle hända. Det känns ganska tryggt.

Det är oerhört skönt att vara här!

Karmisar Becca