Det är ett faktum.

Jag vill kunna säga till dig att jag önskar att det var jag istället.

Men önskar jag det?

Men vi delar ju på allt, du och jag, och då är det faktiskt min tur. För du har ju redan gjort det så kopiöst mycket en gång tidigare.

Men nej det är klart att jag inte vill att det hellre var jag.

Jag vill inte heller att det ska vara du. Men det är det. En gång till.

Så vi kör detta igen då. Vi kan det ju, fast ändå inte. Jag är lika förvirrad, fokuserad och snurrig som förra gången. Jag vet lite mer, men just nu vet jag inte om det är till någon fördel eller om jag hade föredragit att inte veta. Femton år har gått sedan sist. Tack och lov lägger man det bakom sig på sätt och vis och går vidare. Det är väl så vi bäst funkar. Men som sagt, nu kör vi valsen en gång till.

Det är klart att vi kan dansa oss igenom detta en gång till. Du ägandes din sjukdom och jag ägandes min systerroll i detta. Det är det vi kan och kanske är det det vi gör bäst. Vi kan väl säga det?

En tumör är redan borta. Den största i huvudet. Den avlägsnades i fredags och hon min fantastiska lillasyster försöker att rehabilitera sig i den takten det kräver. Det finns inget annat i detta läge än att ta en dag i taget. Men ett är säkert. Vår familj och vänner i hela vida världen reser sitt pansar runt dig nu. Det kan vi och det gör vi och det här fixar vi.

//Siss