JO MEN VET NI, JAG KOM HIT!

Resan ner till min dröm här i Italien gick lite oförskämt enkelt.

Jag har tre sprutor sedan tre veckor tillbaka, PCR (vilket också krävs här) var negativt, jag fyllde i mitt EU Digital Passenger Locator Form (dPFL) innan jag fått min plats på flyget och chansade på 16D, ingen kommer ändå bry sig om just det. Gissa vilken plats jag fick mig tilldelad? Jo mycket riktigt, 16D. Svårare än så är det alltså inte.

Jag mellanlandar i Frankfurt, allt är i tid. Hinner jobba någon timma på flygplatsen innan departure. Jag testar en annan hyrbilsfirma än vad vi brukar. En som ligger inne i samhället Fiumcino, så man måste ta Shuttlebus dit. Det är så spännande att göra nytt när man åker själv. Trots min mans avrådan (han kör alltid hängslen och livrem), så kom den där gulblåa bussen. Mitt namn stod till och med på listan. När jag kommer in i hyrbilslokalen så ropar mannen bakom disken mitt namn och vinkar fram mig.
Jag fick gå före kön (tre andra), för att jag den här gången gjorde det på mitt sätt. Jag tror de tre andra använde min mans sätt. Skulle jag gissa. Jag tror också att jag därför fick den finaste bilen.

Här är det vår och börjar bli grönt.

Det blommar i vår trädgård. De växter som är ledsna på somrarna är fina nu. Hjärtbergenian blommar. En riktig 70-talsväxt som en vän från mitt yngre liv kallade den när hon sett den på mina stories på Instagram. En rosa, robust blomma som överlevt i min trädgård sedan 70-talstrenden. Trädgården är fortfarande prydlig efter min rensning med mamma i höstas. Så jag kan ägna dagarna åt pappersjobb och att göra det som faller mig in.

Jag gör verkligen det ovannämnda. Det som faller mig in. Tiden, hemma och här, är den samma. Vissa saker blir inställda, andra saker uppstår ur det inställda. Idag skulle jag ha varit med en ganska nyfunnen vän här till Saturnia på SPA. Men så kom hennes son hem från skolan igår på grund av att någon på skolan testat positivt. Skolan stängde helt, sonen behövde vara hemma idag och så då även hon. Gilla läget. Som i hela världen just nu.

Men det dök upp annat för mig att göra idag. Jag har gjort ett litet fotojobb i Moltalcino istället. Kul och mysigt och alldeles på egen hand.

Vårt hus. Halva huset är vårt. Delen hitåt i bild. Man ser på fasaden var gränsen går om ni tittar noga. Vi har två fönster och en dörr nere och fönstret uppe längst till vänster.

Jag tog en tur runt byn idag. När Master Jacques är med gör man det hela tiden. Men då fotar man ingenting. Nu har jag gått genom byn en endaste gång sedan jag kom. Min kvällspromenad idag tog jag precis i början av solnedgången vid halv sex tiden.

Jag har två dagar kvar här för denna gång.

Som vanligt vill jag inte lämna. Om det bara fallit på mig att välja här i livet så hade jag stannat. För alltid. Men det finns delar i kring mitt liv där Sverige för nu är att föredra. Casa della Madonna finns här, hon väntar och kommer få en större roll vad det lider.

Kanske, kanske det ändå blir en form av spa-upplevelse imorgon bitti. En aningens mer naturligt och och från underjorden.

Önskar er en fin kväll.

Karmisar Becca.

Publicerat av

Välkommen till en helt vanlig småbarnsmammas liv i en småstad mitt i Sverige, en dröm i Italien och ett hus någonstans bortom verkligheten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s