PÅ SÅ MÅNGA VIS LEDSEN

och på lika många vis är jag tacksam.

Jag har behövt den här veckan för mig själv här. Jag kanske inte hunnit med att jobba lika mycket som jag tänkt, men det är under kontroll. Jag jobbar ju dessutom mycket på mitt kontrollbehov. Hur mycket kontroll behöver man ha egentligen? Det blir ju som det blir i vilket fall.

Jag har fått/tagit två hellånga arbetsdagar och sedan har jag valt att jobba lite på kvällarna här. Dagarna har varit alldeles för fina för att sitta inne. Solen har lyst över de toskanska slätterna på dagarna, det har varit nymåne med helt magnifika solnedgångar, mina mornar har bjudit på fantastiska soluppgångar, svavelbad och vårkvitter ifrån fåglarna. Då kan man inte sitta inne med bokföringspapper.

Min arbetsplats på kvällarna.

Vi vet nu att min syster antagligen aldrig blir frisk.

Under veckan har vi fått beskedet att min syster förmodligen inte kommer att bli frisk från sin cancer. Hur tänker man när man får ett sådant besked? Man måste ju på något vis hitta ljusglimtarna och livsviljan på sitt eget sätt. Livet kommer att levas på ett annat sätt från och med nu. På ett bra sätt, men annorlunda.

Så samtidigt som jag är glad för det livet jag lever, så är jag ledsen för att jag inte har makten att styra det själv. Jag är ledsen för att min syster måste utkämpa detta igen som väntar. Jag är är oerhört tacksam för alla fina vänner jag har här nere. Som känner min syster sedan gammalt. Som jag under de här dagarna fått dela min frustration med och som förstår helheten. Jag behöver inte förklara.

Jag vill hem och finnas där. Jag vill vara kvar för detta känns som mitt hemma. Jag vill träffa min familj och jag vill bara leva mitt liv. På det bästa sätt vi kan göra från och med precis här… Jag vill finnas.

Nu ska jag gå bort till köket och diska. När man är själv här en vecka så behöver man bara diska innan man åker hem. Det är ändå inte särskilt mycket i diskhon. Ungefär lika mycket som efter dag nummer ett när hela familjen är här. Då kan det ibland kännas som det enda jag gör. Att diska och tvätta.

Så jag är så tacksam över att jag har möjligheten att åka hit, alldeles på egen hand, när jag faktiskt behöver det. Få känna att jaget är precis lika viktigt som allt det andra.

Jag sa till min syster idag när vi pratades vid per telefon…

… att detta är en kronisk sjukdom som alla andra. Ledvärk, Parkinson, Cancer… vad det än kan vara… Du har levt med detta i sexton år. Skillnaden nu är att du vet om det. Du kan leva med det 16 år till och sedan 16 till. Men just precis nu måste vi ta den här fighten en gång till. Vi. Jag vet att hon äger sin sjukdom och jag kan aldrig sätta mig in i hennes match, men jag kommer slåss vid hennes sida lika mycket som henne, men på mitt sätt.

Så nu kör vi!

/Siss

Publicerat av

Välkommen till en helt vanlig småbarnsmammas liv i en småstad mitt i Sverige, en dröm i Italien och ett hus någonstans bortom verkligheten.

2 reaktioner till “PÅ SÅ MÅNGA VIS LEDSEN

  1. Jag leder verkligen med dig som syster som alltid stod nära din underbara syster .Hon är så fin människa .Hon var min kurs kamrat vid pedagogiska Inst, glad och positiv på alla sätt och henne glömmer man aldrig som person .Jag hoppas verkligen att hon kryar på sig från denna hemska sjukdom . Mina varma styrkekramar till er . ..

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s