Säter är verkligen lite av en bortglömd pärla i Dalarna.

Passerar man Säter söderifrån så går det på något sätt ganska obemärkt förbi. Ser kanske inte ut som ett ställe att stanna på vid första anblicken. Men ack så vackert det är, för att verka lite filosofisk…

Vetenskapsbarnet och tillika musikern i brödraskaran får nu äntligen ta upp sitt orkesterspelande igen och jag får en timmas egen njutning av den gulligaste lilla staden som finns i min närheten.

Vädret är helt galet. Rått, kallt, slaskigt och superblött. Men jag insåg inte förrän jag satte mig i bilen att fukten gått igenom både märg och benstomme. För när jag strosar runt på gatorna här och fantiserar om svunna tider, så glöms all råhet bara bort.

Ett litet och välmenande tips kommer här nu i sportlovstider. Stanna inte bara vid Dalahästen i Avesta på väg norrut, eller vid Kupolen i Borlänge. Mora är kanske den största proppen man kan tänka sig så här års. Sväng in i Säter. Gå in lite bakom och bara njut av finheten.

Kanske detta är mitt bästa tips någonsin :))

Han kommer snart ut från Kulturskolan. Min valthornsspelare. Han som aldrig övar. Han kan redan allt. Hans spellärare får honom att känna att det är så. Ibland undrar jag om det är bra eller dåligt? Fast det är nog ändå mest bra ändå.

Och missa inte heller det gamla magnifika Rådhuset mitt inne vid gamla torget.

Önskar att fönstret högst upp i mitten vore mitt sovrumsfönster…

Önskar er alla en fantastisk sjunde vecka av året.

Karmisar Becca