EN KAFFE PÅ LIVET

Ett trivsamt sjukhuscafé ändå.

Det må vara många åsikter runtomkring nya KS och kostnader kring detta och vad våra skattepengar ska gå till. Det har jag också. Men om man bortser från det och fokuserar ur ett perspektiv som besökande eller väntande anhörig (som jag idag) medans en patient får vård, så gillar jag atmosfären och känslan här. Rent, kliniskt och avskalat som ett sjukhus, absolut. Men när man kommer in så får jag mer en köpcentrumsfeeling än sjukdom och elände. Än så länge i alla fall.
Jag gillar guldbokstäverna över butikerna (Pressbyrån och Apoteket verkar ha fått dispans dock med sin vanliga logga även om det står kiosk och apotek lite diskret i guld i vänstra hörnet) och jag gillar att det finns rulltrappor.

Det finns ett bibliotek! Ljuvligt att få botanisera omkring längst med bokryggar medans man väntar och sedan kunna ta en kaffe på restaurangen mittemot. För mig känns det magiskt att man kan sitta här i en ganska lugn atmosfär och nästan glömma bort vad som händer runtomkring på avdelningarna i alla fyra vädersträck. Det är ändå ett av Europas största universitetssjukhus och här sitter jag och nästan trivs…

Vi var på gamla KS igår.

Det är ju så klart bra att det används, men i den byggnaden blir jag bara ledsen. Så klart för att man inte har så sköna känslor därifrån sedan tidigare, men också för att det är en sjukhuskänsla så som det är skrivet i böckerna.

Min syster opererade in en ny Portacath där igår. Hon rullades in i hissen, samma hiss som hon för drygt 16 år sedan tog sina sista steg in i. När de då rullade in sängen i hissen och det var ett litet avstånd mellan byggnadens golv och hissgolvet och hon sa att hon kunde gå själv…
Samma hiss som hon för sista gången i sitt liv gick med två ben. Mycket som hände då som man bara klarade av och som kommer lite som en käftsmäll nu på något vis. Men det är väl bra. Allt ska kännas igenom ordentligt, så blir det bättre sedan.

Hon får sin andra omgång av kemo idag. Hon borde vara klar snart. Hon ringer. Jag tar hissen, eller kanske rulltrappan för att jag kan det här. Kör hem henne och bäddar ner henne. Mysa hemma, kanske må lite dåligt och äta var sin förpackning av Hägendazglass. Hon med jordgubbssmak och jag med vanilj. För det är det vi gör när kemon är gjord.
Sen kommer Malin hem från skolan och sin balettlektion. Hon kommer inte vilja ha någon glass, men hon vill mysa hemma. Med oss. I alla fall.

Så är allt som vanligt. En stund.

Karmisar Becca

Publicerat av

Välkommen till en helt vanlig småbarnsmammas liv i en småstad mitt i Sverige, en dröm i Italien och ett hus någonstans bortom verkligheten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s