Man kan i alla fall känna att den om en månad är på gång.

Våren. Det har ju ändå inte blivit någon vidare vinter, så våren är mer än välkommen. Redan nu om den har lust och möjlighet. Jag fick verkligen är försmak veckan när jag var i Vetulonia och har hängt kvar i den känslan. Så det här med vinter kan vänta till nästa år.

Jag åkte hem från Stockholm igår, där det hade snöat någon decimeter under natten och jag fick sopa av min bil från ett relativt tungt snölager. Ju närmare jag kom Sala desto mer kom våren. Ju mer nordväst ut jag rattade ju tunnare blev snölagret och desto ljusare blev solen. Väl hemma var de där riktiga vårkänslorna ett faktum. Gradantalet låg på någon plusgrad, obefintlig vind och det var en blåare himmel än en stålande solig dag i juli.

Männen i min familj sågade ner björkträd.

Motorsåg och glada tillrop hördes bortifrån mammas hörn av vår mark när jag parkerat bilen. Vi har ett gäng halvgängliga björkar som några åt gången fälls för att fylla på nästa års vedförråd. Det var lite som att komma rakt in i en annan värld. Från sjukhus till verklighet. Det är ju detta som är livet. Inte att förglömma.

Vi kom på lite för sent igår morse att min syster faktiskt hade kunnat följt med hit. Jag ska ju ändå åka ner till henne ikväll igen. Vi har inte riktigt hittat rutinerna i att ta vara på de luckor som det vanliga livet försöker servera åt oss. Men vi lär oss och vi var väldigt nära den här gången.

Solen värmde i ansiktet, björkarna blev till ved och vi drack kaffe utomhus och njöt av att få en försmak av vår. Just precis en sådan stund som gör att man glömmer allt annat och bara existerar precis nu.

Solen skiner idag också, så här och nu gäller fortfarande.

Ha en fin söndag.

Karmisar Becca