Sa minstingen och slängde sig på vår säng i en pose.

Älskling, naturligtvis ska jag ta en snyggbild på dig.

Så tog vi några snyggbilder.

Sedan låg vi och pratade en stund och så somnade vi. Hur mysigt som helst. Tid att bara vara. Det får bli som det blir. Det blev att vi somnade. En stund.

Jag har haft det långtråkigt nu på kvällen.

Haha, långtråkigt. Minns inte när det hände senast faktiskt. Men nu på kvällskvisten satt jag vid köksbordet och hade just det. Funderade en stund på vad det var jag kände. Kunde inte riktigt sätt fingret på vad det var. Sen gick det upp för mig.

Jag har långtråkigt!!!

Vad härligt! Att få känna det igen. Älskar detta ställe. Här kan man även uppleva tristess. Underbart!

Som de flesta andra känslor så gick även denna över ganska snabbt. Men det var verkligen riktigt längesedan jag kände den. Hur ska man förhålla sig till det?

Jag säger flera hundra gånger om dagen till mina barn att ”det är bra att ha lite långtråkigt ibland”, så jag antar att det är precis så jag själv måste bemöta denna för länge sedan bortglömda förnimmelse.

Jag har långtråkigt på mitt sportlov.
Hur har ni det?

Karmisar Becca